Det kliar.
Min kropp är i ständigt uppror mot sig själv. Det är det som är det jobbiga med att ha ett överaktivt immunförsvar. Är inte det en rätt konstig diagnos egentligen?
Jag har alltid haft exem till och från i mitt liv. Jag har fått det berättat för mig att när jag var riktigt liten svimmade sjuksköterskan när hon såg min såriga kropp. Idag är utbrotten inte lika omfattande men det är ett ständigt irritationsmoment i vardagen som alltså har hängt med i hela mitt liv. Och visst har jag lämnats med ärr från min förbryllande åkomma. Jag har till exempel inga pigment i armvecken längre. Sug på den ni!
Diagnosen jag fick när jag gick och smällde näven i bordet hos läkaren vid femtonårs ålder, bildligt talat då, var topiska exem orsakade av överaktivt immunförsvar. Nej, jag vet fortfarande inte vad det betyder. Bara att det innebär att den kliande känslan kan komma av precis vad som helst. Solsken, citrusfrukter, djur, kyla, värme, vatten, torka, stress, förändringar... you name it.
Ibland har jag funderat på om det är psykiskt. Om det är den posttraumatiska stressen från min barndom som spökar, under den perioden var jag rätt imponerade av mina blåsor i armvecken. Titta, det här har ni framkallat! Men eftersom att jag praktiskt taget föddes med mina exem så övergav jag den teorin rätt fort, det är ju min hjärna som sänder ut fel signaler så på sätt och vis kan man ju säga att det är psykiskt. Men det jag kan inte framkalla dem med hjälp av tankekraft. Anledningen till att jag vet det var att jag ett tag försökte tänka bort dem. Nu blev det lite invecklat.
Jag försöker att inte tänka så mycket på det utan smörjer mig bara lydigt med kortisonsalva och koncentrerar mig på viktigare saker. Så, nu lämnar vi det.
Have a nice day
