Ibland undrar jag

Jag vaknade vid sex imorse av regnets stilla trummande mot fönstret. Febrig och orolig öppnade jag balkongdörren och släppte in lukten av sommar i rummet. Länge satt jag bara lutad mot väggen insvept i mitt tjocka duntäcke. Någonstans skällde en hund och när hostan avtagit tror jag att jag somnade för plötsligt var klockan elva och lägenheten genomfläktad. Jag vill gå ut men vet att kroppen inte kommer orka. Så nu ligger jag här, ynklig med värkande leder och sönderriven hals. Jag hatar att vara sjuk.

- Titta Julia, det är en sån där vattengris!

Trots att jag sitter här med sönderriven hals och stigande feber känns det ändå bra att jag tog med systrarna till skansen idag. Regnet öste ner och lodjuren höll sig undan men det var ändå helt fantastiskt. Vi åt sockervadd och klappade ormar, vandrade skrattandes genom djungeln och hälsade på i hus från förr i tiden. Mina små änglar.

  

När jag idag blev dumpad vid en landsväg långt bortom Mörby Centrum kändes det inte så lovande. Förvirrad och vilsen vandrade jag på en liten grusväg mitt ute i ingenstans tills jag helt plötsligt kom fram till något som liknade en stuga. Det låg lite för mycket Hans och Greta över stället men jag visste att jag var tvungen att knacka på åtminstånne. Mer än så hann jag inte göra innan en oerhört feminin man öppnade med ett brett leende och utbrast med pipig stämma, - åh du måste vara Julia, välkommen in darling och känn dig som hemma!

Efter kroppsmassage på barnen med tillhörande olja och doftljus, lunch bestående av nässelsoppa som tydligen föräldrarna engagerat sig i och vårskrik i skogen kände jag mig glad att få vandra tillbaka till busshållplatsen. Det var i och för sig trevligt med ett så bohemiskt dagis men min trötta hjärna klarade inte riktigt av alla nya intryck, all beröring och målningar på väggarna. Det där i mitten lät lite väl porrigt men det var mycket kroppskontakt.. let's leave it at that. Jag vet inte riktigt om jag smält allting ännu, undrar om jag någonsin kommer att göra det.

Pinsamt nog fylls jag av ett betryggande lugn av att få komma tillbaka till öfre östermalm på måndag, trots att jag måste jobba ihop med den mest virriga och själupptagna människa jag någonsin mött. Killen kan sitta och prata om sig själv i flera timmar om man ger honom chansen. Jag har inte riktigt funderat ut om han försöker stöta på mig eller om han bara är dum i huvudet.

Nu ska jag sova, ikväll är det Baba som gäller och jag vill verkligen orka gå.

See ya!

Efter att ha överraskat Marion med muffins på bemärkelsedagen mötte vi upp Kristin och gick till systemet. Där kom självklart ännu en liten tant framsmygandes, med snorkig stämma poängterade hon att "små flickor inte ska gå på systemet". Vi bet oss i tungan för att inte komma med någon spydig motkomentar, men nu såhär i efterhand kan jag känna att jag gärna hade velat trycka till henne ordentligt. - Är tant komunist?

Nu är jag i alla fall hemma med bullar i ugnen. Eller inte riktigt ännu, först ska Josse komma hit och diskutera hemlisar, sen ska vi baka.

Det är helg!

Lukten av nederlag hänger i luften, sista ronden är avgjord och jag ligger platt på marken med blodsmak i munnen. Så det gick inte den här gången heller. Hur många gånger ska man behöva ge upp, inse att man inte var tillräckligt intressant, inte intelligent nog, att spegelbilden inte räcker till den heller?

Än så länge kommer jag alltid på fötter förr eller senare, men hur länge till? Är det kanske dags att rycka av sig prislappen och springa ut från köttmarknaden. Sluta förnedra sig själv på det här obehagliga sättet som fan aldrig leder någonstans?

Jag är så trött på världens perfektions hysteri. Varför ska jag behöva ha dåligt samvete för att jag inte ser ut som ett uppstramat vältränat skelett? Jag är arg, jag är bitter och så evinnerligt trött. Jag vill inte vara en jävla grytbit längre.

Var är världen bortom de här tankarna, var finns du?

Idag på en förskola någonstans norr om söder smällde den ordinarie pedagogen upp en låda trolldeg på bordet, omgivet av spralliga treåringar. - Här, yttrade hon likt en order och lämnade rummet med stora steg. Jag är inte den som blir handlingsförlamad så innan myrorna började röra sig för mycket i byxorna på barnen hade jag beväpnat dem med kavlar och formar i alla möjliga färger och storlekar.

Sen gjorde jag det fatala misstaget att släppa ut håret. Innan jag visste ordet av hade en storögd pojke jollrat mjukt "Jackert", huggit tag och smetat ut grön trolldeg i mina långa hårslingor. Resten av dagen förflöt smärtfritt och jag lyckades få ut det mesta innan det var dags att åka hem.

Jag tyckte faktiskt att jag lyckats ganska bra, enda tills en liten tant på tunnelbanan spatserade fram, klappade mig på axeln med en bekymrad min frågade om jag visste att mitt hår möglade. Vem gör så?

Vad är det med dessa tanter egentligen, de påstår att de knappt ser handen framför sig men lik förbannat kan de detaljerat beskriva ynglingen i huset mittemot på en mils avstånd när han låter sin hund gräva en grop i gräsmattan, eller något annat förskräckligt.

Vem vet, snart kanske de försöker ta över världen också.

I brist på uppdrag från jobbet har jag varit tvungen att sysselsätta mig på andra sätt. Produkten blev ett uppfräschat sminkbord, en inte helt smart förvaringslåda för Illustrerad Vetenskap och en skinande ren lägenhet. Mobilen är fylld med underliga fyllesms från en förgången tid och jag har fönsterbrädet översållat med prukande växter.

Nu är det bara spegeln som ska upp, men för det behöver jag en slagborr. Iof stör det inte så mycket att ha den på golvet men den måste ju upp någon gång. Ju mer jag ordnar, desto mer romantisk bli lägenheten. Vet inte riktigt varför det hela tog den vändningen, hade en lugn grön oas i åtanke när jag flyttade in men nu börjar det mer likna en romantisk middag för två.

Undrar vart det här kommer sluta?

Så har man varit på Morfar Ginko också. Jag hade ingen aning om att det var så stort. Vart man än gick så verkade det finnas ännu ett utrymme eller hemlig gång att upptäcka, både över och under marken. Det känns som ett sådant där ställe som jag kommer börja uppskatta om några år. Igår hade jag behövt 90s trots att Bonden spelade åttiotalsmusik.

Och dagens tips killar, be inte om att få låna tjugo kronor samtidigt som du tar en tjej på rumpan. Han var rätt nära på att gå därifrån med en blåtira om vi säger så..

Sen träffade jag på ännu en gammal klasskompis som inte kände igen mig. Jag är väl helt enkelt inte samma tjej längre. Det känns faktiskt något betryggande med tanke på att jag flöt genom skolåren med konstig-stämpel i pannan. Nu såhär i efterhand är jag glad över det. Jag fick utrymme att utvecklas i lugn och ro, allt jag gjorde och sa var redan underligt så till slut ryckte de mest på axlarna även om glåporden alltid slank ur dem.

Idag har lillsyrran kalas och jag och förklädet är inbjuden, hör och häpna. Jag har en känsla av att jag kommer få tvätta bort marängsmet ur håret imorgon, tioåringar kan vara rätt... vilda.

Alléer är bland det vackraste jag vet. Jag kommer fortfarande ihåg en sommar för några år sedan när vi stannade till, på väg upp till Nordingrå, vid ett skogsparti där de höga björkarna längs grusstigen flätat samman sina lövverk. Det kändes som att vandra genom en bortglömd portal. Resten av resan satt jag och fantiserade ihop en romantisk historia om älvor och troll med blommor i håret, ett bortglömt rike och galopperande hästar.

Det där kan jag sakna lite, förmågan att förvilla sig i fantasin. Det var Fast det vore rätt obehagligt, tänk om man satt på jobbet och plötsligt inser att man står och fäktar med ett paraply som om det vore ett maskingevär eller svärd. Det känns som att livet skulle bli lite svårare då...

Nu ska jag lägga mig och läsa, jag har försummat Fogelström lite den senaste tiden.

- I love you, not only for what you are, But for what I am when I am with you.

Så var mitt intrång på Lundagård slut för den här gången. Illamåendet och sorgen ligger tryckt över bröstet men jag har för mycket i huvudet för att bryta ihop fullständigt. Egentligen skulle jag behöva kollapsa och börja om men den här muren är för hal, jag får inget fäste.

Dessutom kan jag inte sova. Enda sedan jag var barn har jag haft god nattsömn, som det så vackert heter, men sen ett par veckor tillbaka är det något som jagar mig. Likt förbannat vaknar jag senast halv fem varje morgon kallsvettig och med andan i halsen.

Jag flyger upp, livrädd utan att komma ihåg vad det är som skrämmer så. En mardröm som svävar ifrån mig så fort ögonlocken slås upp. Vad är det som får hjärtat att skena, vad är det jag inte mins?

Det kan ha med morgondagen att göra. Jag är rädd för att göra fel, för att allt ska gå åt helvete. skräckslagen inför alla valen som ligger på mina axlar, var ska jag göra av mig själv?

Om jag bara kunde få ro en enda natt så vet jag att klarar av det här också, värre saker har man ju tagit sig igenom...

- Do not fear death, only the life unlived.

Jag hade glömt hur vackert eld kan vara. Hur fascinerande men samtidigt skrämmande det är när den skoningslösa värmevågen slår emot en. Trots att det bränner i ansiktet kan man inte förmå sig att slita blicken från de dansande lågorna. Man blir förhäxad och samtidigt obehagligt påmind om hur förgängligt allting är. Tio minuter räcker för att hela ens liv ska slukas av en rytande eldsvåda.

Men det ligger också något lockande över den färgstarka hettan, något nästintill sensuellt. Så nära är faran att man kan röra vid den, men konsekvenserna är ödesdigra.

På ett djupare plan blir jag sentimental och vördnadsfull inför jorden som brasan täcker med ett svart lager. För jag vet att skyddad av den tåliga skorpan vilar spår av liv som tids nog kommer att klättra upp genom soten. Jag vet att marken kommer att återhämta sig.

Men så skulle jag heller aldrig, med jord som element, kalla mig själv för en eldig kvinna. Jag tycker för mycket om att fläta in blommor i håret, namnge hackspettar och leta efter blåbärsris. Det är stabilt att stå med fötterna på jorden. Det är bekvämt.

- Har din mamma aldrig lärt dig att inte Leka inte med elden?