Ibland undrar jag

Ibland är barn bara överjävliga att ha och göra med, fast den senaste incidenten kan jag inte låta bli att skratta åt i efterhand. Tänk er följande, jag sitter i en visserligen liten matsal men ändå rätt välfylld. Vid ett bord med en femårig och en fyraårig tjej. Jag har världens pms och inte särskilt lång stubin. Efter en stunds studerande av mig utbrister den ena ungen plötsligt:

- När jag blir stor vill jag verkligen inte ha lika stora bröst som dig, barn 1.

- Nej det får vi verkligen hoppas att du slipper, barn 2.

- Fast min mamma säger att man bara har sådär stora bröst när man har barn i magen, barn 1.

- Mm, har du en liten bebis där inne? Barn 2 klappar mig på magen med undrande blick.

I vanliga fall skulle jag bara ha skrattat av mig det men den här dagen orkar jag inte. Istället sätter jag nästan maten i halsen, stirrar dem ursinnigt i ögonen och morrar fram, - Nej jag är bara tjock. Lite för högt förstås, så att det blir tyst vid de andra borden. Jag undrar om jag kommer att få vikariera där igen..