Tre dagar kvar.
Och jag måste tydligen baka... Det borde vara de som bakar för att fira mitt avtåg, som jag har harvat för deras skull. Aja, jag tror att det blir morotskaka. Sådär lagom enkelt. Förutom att någon verkligen måste lära sig höfta så hittade jag ett rätt bra recept på tasteline.
Glasyr
200 g philiadelphiaost
2 msk vatten
1 dl florsocker
2 tsk citronsaft
Tårta
300 g socker
2 dl rapsolja
4 st ägg
275 g vetemjöl (see what I mean?)
2 tsk bakpulver
0,5 tsk salt (And here we go again)
2 tsk kanel
1 tsk vaniljsocker
375 g rivna morötter (?)
Idag kom åskvädret som en blixt från klar himmel (ibland är jag så fyndig) och äntligen går det att andas utan att vara rädd för att dra in en liter damm. Det blixtrade och locket kring vår värld skiftade i en oroväckande röd nyans, men som i ett trollslag slutade det regna lika plötsligt som det börjat och en glittrande regnbåge visade sig.
- Efter regn kommer solsken
Karlskrona.
Resultatet av veckornas hårda slit är en betydande färgskiftning mellan mina armar och ben, lite smidigare vader och vassare tunga än jag någonsin ägt. Arbetssäsongen är snart över och förbereder mig mentalt på att åka till Öland med samma molande oro som alltid infinner sig när jag lämnar pappa.
Fast först ska jag mellanlanda i Karlskrona och hälsa på mina ostyriga kusiner. Det går inte riktigt att beskriva småstadsborna på något annat vis utan att låta snorkig. Kanske är jag lite inskränkt i min egen värld men allting känns så smått där. Allt från de sammanbundna små öarna, späckade med sockersöta villor i alla pastellfärger du kan föreställa dig, till vattnet som glittrar i solen vareviga dag blir nästan.. för gulligt.
Det är svårt att tänka sig att det gömmer sig sverigedemokrater bakom de perennbetäckta altanerna.
Antar att man inte ska gräva ner sig så mycket.
Näpp, nu längtar hängmattan efter mig, det gör nästan lite ont att lägga Ormarnas skepnad ifrån mig.
Bye!
Vindarnas dal.
Stadsparken gungade igår kväll och själv var jag stolt som en tupp. Eller höna kanske man borde säga? Den korekta frasen vore nog stolt som en kyckling eftersom att han är min pappa men hur kul låter det egentligen?
Aja skit samma, jag svämmade över av kärlek i alla fall. Det händer rätt ofta i fel sammanhang och jag vet att mina kompisar brukar bli rätt obekväma när jag plötsligt börjar glittra av lycka utan någon som helst synlig anledning. Igårkväll passade det hela i sitt sammanhang för en gångs skull. Självklart blev jag erbjuden en tripp till Laholm i en av de snyggaste raggarbilar jag någonsin vilat blicken på. Trist att killen med backslick och lackskor med klack inte var lika inbjudande. Dessutom skulle jag ju upp tidigt nästa morgon.
Såhär låter garagerock när det är som skarpast - New Rotics
Anledningen att jag sitter här och drömmer just nu beror dock mest på att jag sett Nausicaä från vindarnas Dal. Ännu en "tecknad" film av Hayao Miyazaki. Så bra att det nästan inte är sant. Nu har jag knappt några oöppnade verk kvar, vilket är lite panikframkallande. Det är samma sak med att läsa sista delen i en bokserie man förvillat sig i, eller lyssna sönder en låt för all del. Jag mår utan undantag fysiskt dåligt efteråt. Det är nästan som att mista en vän eller bli dumpad. Man kan alltid titta tillbaka men det blir aldrig samma sak som den där första svindlande bergochdalbanan.
Jaja, man får väl njuta så länge kicken varar och jag ska sluta babbla, ni får sova så gott!
Bondbränna.
Idag har solen praktiskt taget stekt mig och jag vet att jag har bränt mig i hårbotten även om det inte känns ännu. Hur lyckas man egentligen bränna sig i hårbotten? Jag hade väl haft förståelse för det om jag vore rakad men som det är nu är jag nästan lite besviken på min blonda lejonman som skyddar mot så mycket annat. Har jag föresten sagt att jag tänkt klippa av mig det? Mycket hänger på om jag kommer in eller inte.. jag hatar att leva i ovisshet.
Jaja nu lämnar vi det och går vidare till en helt annan grej. Killarna lät mig vara ifred trots gårdagens incident, jag undrar om jag inte skrämde dem halvt till döds för nu vågar de knappt öppna munnen när jag är i närheten. Vilka män man arbetar med.. de sitter i lunchrummet, rapar och skryter vida och brett om sina bilar och "redskap", som de så charmigt uttrycker det, men räds en flicka i kjol? haha, det är så skrattretande..
Everybody look out, manshataren is in the house.. Jag måste verkligen träffa en vettig kille, det här håller inte för fem öre.
Nu måste jag springa! Ciao Bella!
Tu eres mi amore.
Så för att överkompensera åt andra hållet cyklade jag in till stan iförd en knallgröna ballongkjol och ballerinaskor. Jag åt glass i strut och trippade fram längs de stenbelagda gatorna. Och vad händer? Jo jag bumpar rakt in i "kabelaporna" som lägger in bredband i ett av husen på mitt område.
De såg först ut som att de sett ett spöke innan de nervöst började skratta. Det gick sakta upp för mig att jag gått från mogen kvinna till pojkflicka på mindre än tre veckor och att det inte gjorde ett skit. Istället för att trampa dem hårt på foten log bara och vandrade vidare utan att se mig om. Jag har en känsla av att underliga förslag och kommentarer kommer komma flygande imorgon men det spelar ingen roll.
Om jag inte kommer in till hösten så drar jag. there.. nu har jag det på papper, no turning back now.
Ciao
Bakpulver.
Åh en sån natt..
Efter flera sluddriga telefonsamtal lyckades jag lokalisera mina trädgårdskompisar som redan var något runda under fötterna. Jag fick mig ett snapsglas under den brinnande himlen och innan jag visste ordet av stod jag och killades av skäggstubb, gömd i en tunnel.
Sen eskalerade kvällen i ett silversken och jag blev skrattande släpad ner i ankdammen med alla kläderna på. Vi lyckades både brottas och ha skvättkrig innan de blå sirenerna hann fram och vi splittrades. Jag och Sofi tog varandra i händerna och sprang till Hardebergaspårets trygghet. Vi skildes kramande åt med löftet om att ses på måndag.
Barfota, med sju olika sorters blommor i handen tassade jag in genom ytterdörren medan den glödgande solen sakta klättrade upp över trädtopparna. Jag somnade sedan fuktig och leende och drömde ett virvlande äventyr om Christian Bale enbart iförd jeans.
Nu sitter jag här, salig och tillfreds i solen med en skål jordgubbar och mjölk.
Blöta pussar till alla!
En prövningens tid
På sista tiden har det bara blivit för mycket och jag är inte stolt över alla beslut jag tagit eller hur jag reagerat i alla situationer. Det blir bara fel ibland hur man än gör och det är väl en läxa jag måste lära mig. Jag hoppas i alla fall att det är därför allting verkar gå emot mig och önskar av hela mitt hjärta att det ska gå över lagom till att jag får veta om jag kommit in eller inte till hösten.
Kanske är det här universums sätt att förbereda mig på nederlaget, kanske har jag haft det för bra för länge och jämvikten måste återställas, jag vet inte. Kanske tänker jag bara för mycket.. det vore ju inte första gången om vi säger så. Den som lever får helt enkelt se.
Glad midsommar föresten!
Näckrosor!
BARF..
Man kan inte äta för att man mår illa och om man inte äter så mår man mer illa, where is the sense in that? Jag tror att det är utmattning, för graviditet är det i alla fall inte mamma..
Borde man oroa sig när ens mor får en glittrande hinna över ögonen så fort man pratar om barn? Inte för att hon kan göra något och jag vet faktiskt inte ens om jag vill ha barn i framtiden. Visst är de fantastiska de små liven, men barn är som klistrer, och är det något som skrämmer mig så är det klister.
Min kära vän och gurubloggare, när hon väl kan understå sig att slå sig ner vid datorn, skrev en gång att jag är rädd för att bli kvar. Kanske är det därför jag vinglar till på trottoaren så fort någon tittar mig i ögonen, kanske är det därför jag flyr så fort någon råkar andas om att jag borde "satsa". Ibland känner jag mig skrämmande lik en vilsen pojke.
Kanske är det bara min röriga mage som talar, jag fixar inte det här med att gå upp sex på morgonarna längre.. jag ska i alla fall tvinga ner lite fiskgryta, annars sätter nog pappa mig snart på sondmatning.
TJOLLAHOPP
Växtvärk.
Malmö ja, dit måste jag ta mig. Kanske på kvällstid till och med, säger hon som redan blivit överfallen i en mörk gränd en gång. Fast måste man verkligen vara rädd, räcker det inte med att vara gatsmart? Helt enkelt är det kanske inte att vara det på fyllan men man tycker ju att det borde sitta i ryggraden på oss storstadsbor.
Nu är det väl inte Malmös uteliv som lockar, mer utställningen om Nelson Mandela och havet. Som jag saknar havet, de sommarglittrande vågornas skvalpande, havsfåglarnas skri och den salta doften som letar sig in under huden. Stockholm saknar jag också, förvånande nog. Staden som skrämde och äcklade mig som liten har rotat sig ordentligt. Jag längtar efter att få gå vilse på kungsholmen och ligga i det nyklippta gräset på djurgården igen. Jag saknar staden som man kan vandra i timmar utan en ändskylt i sikte.
Jag har vuxit ut Lund och kommer aldrig att kunna tränga ihop mig i Uppsala. Undrar om jag växt färdigt?
Stop and stare.
I ögonblicket jag insåg att jag haft sönder pappas hårddisk började ögonen fyllas och jag slungades tillbaka till min barndom, som vanligt när något går fel.
Varför jag krymper när jag gör fel eller något inte går vägen vet jag inte. Det är som när någon av manligt kön blir arg i min närhet och rädslan skjuter orospilar in bröstet på mig utan minsta ansträngning. Varför?
Jag har alltid varit livrädd för att göra fel, att inte vara till lags. Det ledde ofta till stora bekymmer eftersom att den naturligaste vägen ur problem var att ljuga, intalade jag mig själv i alla fall. Självklart fattade ju alla att jag ljög vilket bara ledde till ännu mer problem och till slut hade jag trasslat in mig så mycket och jacken blivit så djupa att gropen jag grävt blivit för djup för att kunna klättra ur. Som femtonåring svor jag att aldrig dra en vals igen utan bara ytterst sällan unna mig att undanhålla nformation, vilket jag lever efter. Men just nu känns det så lockande att säga att jag inte vet vad som hänt, att jag inte alls tappat den i golvet för att jag är så jävla klumpig.
Så här sitter jag på rummet, tjugo år gammal och medveten om vad jag måste göra, med en trasig hårddisk i handen och längtar bara efter att få lösas upp i intet. Längtar efter att bara få försvinna. Önskar det man egentligen inte får och undrar samtidigt varför jag inte kommit längre..
Trötter.
Visst är kroppen helt slut men än så länge går det smidigt (peppar peppar). Den enda riktigt obehagliga incidenten var när en kille från stället jag jobbat på innan kom förbi och hotade med, inte alls så skämtsamt och trivsamt som han förmodligen menat, att jag skulle få komma tillbaka till dem. Jag mumlade bara något osammanhängande till svar och fortsatte rycka grässtrån ur rabatten. Är det något jag har lärt mig så är det att ligga jävligt lågt, de där uppblåsta mansgrisarna är inte att leka med.
Förhoppningsvis blir jag lite vältränad av allt springande i trappor för efter en arbetsdag orkar jag knappt röra mig mellan middagsbordet och soffan, ännu mindre åka och träna.
Aja, nu ska jag plåstra om mina fötter. Ciao darling!
I armarna på Gavin Degraw.
Vi insåg rätt snabbt att vi förmodligen varken skulle se eller höra bra om vi inte gjorde något drastiskt. Sjuhundra inklämda personer talade för detta. Så vad gör han då inte? Efter ett kort snack med Timmy (en av sveriges bästa ljudtekniker, bara sådär btw (för att skryta lite)) fick vi glatt ställa oss vid honom.
Konserten motsvarade alla mina förväntningar och mycket mer. Gavin Degraw bjöd på sig själv, skämtade, dansade helt i otakt och framkallade en musikalisk upplevelse i världsklass. Bandet var så tight och samspelt att jag nästan började fundera över om de läste varandras tankar. Det var precis vad jag behövde och han förskräckt försökte värja sig från ett par string som kom flygande från publiken och frågade, - What do you mean? You want me to do your laundrey? höll jag på att kvävas för att jag skrattade så mycket.
Hela publiken sjöng sönder sig när Gavin tog de första tonerna i Chariot och ingen märkte avsaknaden av konfetti och underliga frisyrer. Ibland räcker det med gamla hederliga gitarrer och "fishmoves".
The strawberry is on the move!
Den välbekant utslita skinjackan och en liten blommig klänning mötte mig på stationen. Och solskenets varma strålar svepte snabbt bort oron över att ha lämnat stockholm på egen hand.
Eftersom farsan vet precis hur lättköpt jag är tryckte han ner en biljett till Gavin Degraw på mejeriet i handen på mig, innan jag ens hunnit slå mig ner i kökssoffan och andas ut. Jag lovar att komma med en utförlig resention om än inte helt opartisk. Han är ju trots allt en av mina idoler.
Jag måste komma iväg på Nelson Mandela utställningen i Malmö också. Rastlösheten har tagit slagit fäste och imorse gav jag mig till och med ut och sprang tjugo minuter (jag hoppas att publiken drar efter andan). Jag har bestämt mig, den här jordgubben ska bli vältrimmad till hösten. Nu jävlar..
This is the last time.
jag ser verkligen inte framemot att sommarjobba i Lund. Visst är det en mysig stad men fan vad trött jag är på den och de mansgrisar jag är tvungen att jobba med. Usch och fy.. men jag tänker inte lägga ner mer tanke på det än så för jag vill njuta av mina sista timmar här i stockholm.
När jag träffade J för ett par dar sedan (jag älskar föresten att jag har börjat använda bokstäver istället för namn, alla fattar ju vem man pratar om ändå men det är tydligen så man ska göra och who am I to question the bloggleaders) satt vi en stund i bågen med varsin påse naturgodis och funderade över de små sakerna i livet.
Jag kom på idén att skriva brev till mina vänner i sommar, mestadels eftersom jag själv hatar att bara får räkningar i brevlådan. Fast det tråkiga med brev är ju att det tar så lång tid för dem att komma fram, eller två dar är inte så lång tid egentligen men lever man i ett IT-samhälle så gör man. Men det kanske är värt det ändå, för visst blir man lycklig när ett handskrivet brev med utsmyckningar och sneda rader trillar i händerna på en. Själv har jag sparat alla brev jag fått när brevväxlade var hetaste trenden, störd vana kanske men det är kul att titta tillbaka och inse hur starka band man kunde ha även om man bodde världsdelar ifrån varandra.
Kanske är det filmen my blueberry nights som satt igång tankarna. - Vissa saker är lättare att skriva, som Norah Jones själv säger.
Nu måste jag frosta av frysen, have a nice evening!
Bubbla på beställning.
Nu har jag flyttat därifrån och Bubbles nästan vuxit ur sina gigantiska tassar. Han är inte längre min lilla guldgosse utan snarare självutnämnd härskare av Enskede. Tydligen gör det inte så mycket dock, för som modern själv uttryckte det:
- Han smälter ju så bra in i inredningen!
Barn..
Det ska nästan bli skönt att städa trappor i sommar, det här med barnomsorg har verkligen stigit mig åt huvudet. Adrian hette pojken i alla fall och ensamstående var jag. Som inte det var nog så tror jag att jag någonstans mitt i drömmen hade tre barn på halsen. Till och med i drömvärlden fanns paniken över att jag inte var redo och min egen mamma föreslog adoption. Precis innan jag vaknade uttryckte jag i skräckblandad sorg att jag inte kunde släppa honom ifrån mig.
Det är ett lustigt fenomen, det här med drömmar. Hur de kan tala om saker för oss som vårt medvetande inte vågar erkänna. Det enda som känns orealistiskt var min hjärnas val av fader, fast visst behövde jag skratta lite också. Nu ska jag bege mig till jobbet. På fredag sitter jag kanske på ett flyg till skåne, sen vet jag inte vart vägarna bär mig.
Ha det så bra!
