Ibland undrar jag

Resultatet av veckornas hårda slit är en betydande färgskiftning mellan mina armar och ben, lite smidigare vader och vassare tunga än jag någonsin ägt. Arbetssäsongen är snart över och förbereder mig mentalt på att åka till Öland med samma molande oro som alltid infinner sig när jag lämnar pappa.

Fast först ska jag mellanlanda i Karlskrona och hälsa på mina ostyriga kusiner. Det går inte riktigt att beskriva småstadsborna på något annat vis utan att låta snorkig. Kanske är jag lite inskränkt i min egen värld men allting känns så smått där. Allt från de sammanbundna små öarna, späckade med sockersöta villor i alla pastellfärger du kan föreställa dig, till vattnet som glittrar i solen vareviga dag blir nästan.. för gulligt.

Det är svårt att tänka sig att det gömmer sig sverigedemokrater bakom de perennbetäckta altanerna.


Antar att man inte ska gräva ner sig så mycket.

Näpp, nu längtar hängmattan efter mig, det gör nästan lite ont att lägga Ormarnas skepnad ifrån mig.

Bye!