Ibland undrar jag

Till att börja med så vill jag bara säga att den här listan är en framtidslista. Men ni kan ju ändå ta anteckningar killar, haha.

Händig - Jag skulle lugnt anmäla mig till "snickare/elektriker söker fru" om ett sånt program existerade. Det finns inget trevligare än att slippa vara den händiga i familjen... Dessutom ligger det något harmoniskt över en kille som vet hur man skruvar i en glödlampa och lägger ett golv. Tryggt liksom.

Bra på att laga mat - Här kommer den romantiska biten in, man vill ju ha mer än makaroner med ost när man kommer hem på middag till någon. En kille som kan laga mat är en kille som vet hur man tar hand om sig.

Städning - Killar som är rädda för damsugaren går fetbort. Mer jämställdhet till folket!

Mysiga händer - Inbjudande händer är något som får det att susa i magen på mig. Varför har jag ingen aning om, eller jo... det har jag visst.

Stabil - Är det något jag är trött på så är det killar som är så osäkra på sig själva att de slutar upp med att stå förvirrade med mobilen i handen utan att kunna trycka på svarsknappen. Ge mig en kille som vågar stå för att han gillar mig och som inte förknippar alla kvinnor med sin mamma och därför inte kan binda sig till någon eller något.

Vardagsromantisk - Marions idé från början, men jag gillar den skarpt. Man vill hellre ha en blomma från ett träd som ömt placeras bakom ens öra en än bukett röda rosor från konsum.

Vänstervriden - Jag hatar konflikter kring politik och det är inget jag egentligen tycker om att diskutera. Jag skulle nog ha rätt svårt att dela mitt liv med en blåing.

Nu ska jag ut på krogen och ragga på vilsna killar med rådjursögon och rufsigt hår. Mister Stabil får ta och vänta ett par år. Jag är helt enkelt inte riktigt mogen för honom ännu. Puss och kram!

Ja, ungefär så känner jag mig just nu. Vår tripp till stället var dock inte var helt smärtfri utan innefattade en grymt lång promenad i regnet, jättepizzor och obehagligt låtande klämdjur i Orminge Centrum där vi tvingades spendera ett par timmar tack vare en kärring i receptionen på Yasuragi. Men när vi äntligen fick sjunka ner i de varma källorna med utsikt över skog och fjärd glömdes den något udda förmiddagen ganska fort.

Det var spännande att åka på spa med mina kompisar. Några av höjdpunkterna var fruktstjälandet, mysandet framför Criminal minds och att se Marion och Kristin äta med pinnar, det är en upplevelse jag känner att jag kommer bära med mig länge. Trots att nakenchocken i omklädningsrummet blev lite mycket för Marion så kan jag nog med trygghet i rösten säga att vi hade grymt kul och att det här nog inte är sista gången vi ger oss ut på äventyr i Orminge. Vi hann ju inte med att gå på Kicks!
'
Här kommer lite tröst i det skittråkiga Höstmörkret.

...till Yasuragi med tjejerna för två välbehövda dagar fyllda med tjejsnack, varma bad, avslappnande atmosfär och sjukt god mat. Så vi höres imorgon mina kära fem trogna läsare!

Finns det en mer svindlande känsla än att klicka sig in på en musiksida eller slå på en radiokanal och förälska sig i en låt man aldrig hört förut? Jag kan inte komma på något som toppar det förutom då möjligen adrenalinkicken av att ta sina första darrande steg ut på scenen med en mick i handen. Jag antar att känslan av att föda barn överträffar allt men nu pratar vi ju om musik så det går vi inte in på.

Senast jag var med om ett "kärlek vid första tonen" tillfälle var när jag fortfarande jobbade på McDonald's. Jag satt som vanligt helt utsliten på lunchen tittandes på MTV när plötsligt fick se Chris Martins ansikte. Så fort introt till Viva La Vida kom igång lyfte jag nästan från marken. Fånleendes på ett sätt som bara extacyhöga kan prestera och med rysningar i hela kroppen vågade jag knappt röra mig av rädsla att bryta förtrollningen.

Jag har haft många "kärlek vid första tonen" upplevelser och jag kallar mig stolt musikmissbrukare. Det är lite sjukt att jag kan lägga låttexter på minnet som om det inte vore någonting men när det kommer till geografiska platser eller historiska händelser så glider det ut genom det ena örat lika fort som det slunkit in i det andra. Men musik är så mycket lättare att ta till sig och så kravlöst. Det spelar ingen roll vem man är eller var man kommer ifrån, toner är ett språk som alla förstår.

Jag gick upp, drog undan gardinerna i vardagsrummet och möttes av en frostglittrande stilla värld. Lyckan är total och jag vägrar ge upp hoppet om att få uppleva en vit jul igen, trots att jag vet att det närmaste jag kommer att komma i år är lite slask längs bron över till Saltö. Det blir så när man är skilsmässobarn och familjen/släkten bor utspridd över hela Sverige. I år blir det farmors hembakade julkakor och min fasters pedantiskt pyntade gran i Karlskrona. Enda skillnaden är att jag är inte ser framemot att vara borta över hela Julen i år, vilket inkluderar nyårsfirandet. I år vill jag hellre höra Josse och Marion sluddra att de älskar mig IRL på tolvslaget än via telefon.

Samtidigt så kramas hjärtat åt av en kall hand så fort jag tänker på att jag överger min pappa igen. Trots att jag vet att det inte är mitt fel att jag är ett skilsmässobarn och att han faktiskt valde att stanna kvar 50 mil söderut istället för att antingen slagits för att få ha kvar mig eller flyttat efter. Fast det är väl inte han som är skurken i dramat egentligen. Men i alla fall, föräldrar är så bra på att få en att känna sig skuldmedveten för att man aldrig räcker till. Det är tillräcklig med en suck i telefonen eller en antydan till sårat tonfall för att jag ska få panik.

Men nu räcker det faktiskt. Jag tänker äta pepparkakor i Karlskrona men jag tänker fan i mig fira Nyår i Stockholm.

Igår kände jag mig på firarhumör och därför anordnade jag fika med Marion och Kristin. Belåten med mig själv släpade jag med mig tjejerna till bankomaten eftersom att jag inte hade några kontanter. Jag började rota runt i väskan efter min plånbok som inte brukar vara så svår att hitta, allt eftersom växte klumpen i magen och jag började inse att den inte fanns där. Panikslagen satte jag mig på en mur och rev ut allt i väskan medan jag yttrade en hel del barnförbjudna ord. Men icke, plånboken var borta. Jag försökte komma på vart jag kunde ha tappat den och insåg iskallt att någon måste ha rövat bort den på pendeltåget. Jag bannade mig själv för att jag inte hållit bättre koll på väskan när ett minne började ta form i mitt huvud. När jag var på väg hemifrån, hade jag inte, tog jag inte, var det inte så?

Mina fumliga fingrar fick upp mobilen och jag slog mitt hemnummer, en något ointresserad röst svarade men frustrerad som jag var domderade jag min bror att gå ut i hallen och kolla på stolen om det låg en plånbok där. Och visst självklart låg den där...

Det här är lite the story of my life, tankspridd som jag är händer det att jag lämnar åk kortet i en jacka och går iväg med en annan, eller som den gången jag tappade mitt körkort en fredagskväll och tvingade Marion att åka med mig till Södertälje morgonen efter för att kräva tillbaka det. När jag tänker på det så har jag alltid tappat bort saker. Fast jag tror inte att jag är ensam med att ha glömt gympapåsen på kroken i omklädningsrummet ett par gånger.

Tack och lov har jag för det mesta lyckats få tillbaka sakerna på ett eller annat sätt. Peppar, peppar ta i trä.

Guppys = Fegisar/vilsna själar (här måste man vara försiktig med betoningen)

Havsänglar = Drömmen, sådana som man måste veta hur man ska leta efter.

Hajar = Missförstådda killar

Torsk = En förkortning för Torsk på Tallin liksom

Slöjstjärt= människor som är väldigt fina på insidan

Kampfisk = Snyggingar som man ska hålla på armslängs avstånd.

Akvarium = Ace

Havet är fullt med fisk = Världen är full av singlar

Neontetror = de rör sig i flock och är rätt osjälvständiga.

Ciklider = Överklassungar, De funkar ihop men slänger du ner en annan fisk så äter de upp dem på en gång.

Guldfiskskål = Stureplan

Korall = Stöter du på en korall är det bara att ge upp på en gång, de kan vara vackra och underbara men de är förankrade i det förflutna.

Jag har en tendens att prata om killar i fisktermer har jag kommit fram till och nu har det gått lite för långt. Det började med det oskyldiga uttrycket "havet är fullt med fisk". Vilket med andra ord betyder: glöm honom, det finns större fiskar att fånga. Argh... jag gjorde det igen. Men okej, det är såhär det brukar hålla på. Om jag ska försöka analysera varför jag refererar till fiskar så fort jag ska prata om killar så blir inte slutsatsen särskilt vacker. Jag tror att det har något att göra med mitt inrotade manshat, killar kan liksom jämföras med fiskar, men också att jag har en rätt speciell relation till havet, så det är lite dubbelt.

Havet har alltid legat mig varmt om hjärtat. Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att det är ett större brott att äta fisk än landlevande däggdjur eftersom att vi har så lite kunskap om havets ekosystem och på så sätt är det så gott som omöjligt att återställa den skada vi har gjort på våra vackra hav. Mitt manshat jobbar jag också med hela tiden men det är lätt att falla tillbaka i samma gamla mönster, rätt tryggt också, för om jag ska börja tänka att män är lika mycket tänkande och djupa varelser som kvinnor, vilket jag bara vill poängtera att jag egentligen är fullt medveten om att ni är, så måste jag rättfärdiga vissa saker på ett helt annat sätt. Det blir svårare att tänka att män utövar maktmissbruk, att de sviker, att de sårar och är våldsamma för att de är dysfunktionella människor som inte inser den skada de orsakar istället att man helt enkelt kan bortförklara det med att de är män.

Från fiskar till dysfunktionella människor. Jag är rätt bra på att gräva ner mig i svåra ämnen och lyckas villa bort mig från ämnet totalt. Man kanske borde satsa på att bli politiker i alla fall, mycket handlar ju om att gå som katten kring varm gröt. Det jag ville säga med hela inlägget, vilket inte alls gick fram, var i alla fall att jag ska försöka mig på en ordlista. En harmlös ordlista, det lovar jag.

Det ligger något i uttrycket barn är som sötast när de sover. Min skånska familj är i stan och jag har passat min lillasyster Tintin. Vi dukade upp med lördagsmys, satte på beemovie (en av de underligaste och mest amerikaniserade barnfilmer jag sett) och bänkade oss. Rätt snart ramlade Josse in och Sanna var inte långt efter. Så där satt vi: jag, Klara, Ellen, Tintin, Josse och Sanna, och hade en riktigt mysig "familjekväll". Fast det är det jag älskar med mina vänner, de kan komma förbi när som helst och slå sig ner i soffan som om det vore det mest naturliga i världen att titta på barnfilm med mig och alla mina småsystrar.

Hur som helst så trillade barnen av allt eftersom och efter att jag och tjejerna suttit och avhandlat Sannas äventyr bland lagerarbetare och Josses strapatser föregående kväll så gick jag ner för att lägga mig jag med. Fast först tittade jag till ungarna och det var liksom då jag kände hur det svämmade över. För det är något speciellt med att stoppa om barn och viska god natt trots att man vet att de är långt borta i drömmarnas värld. Det ligger något tryggt över sovande barn, att de vanligen så sanslöst vilda varelserna kan se så fridfulla ut.

Det kan låta lite sjukt att jag älskar mina systrar som mest när de sover men det är det inte. Det är då jag får tid att reflektera över hur underbara de är och inte bara störa mig på att de skrålar framför pianot klockan halv åtta en lördag morgon, eller att det hamnar mer vatten på köksgolvet än på disken när de ska hjälpa till. Det är då jag hinner begrunda hur lyckligt lottad jag och hur mycket deras obegränsade kärlek har hjälpt mig igenom allt det svåra.

Inga älskar så ohämmat som barn gör.

Idag är den inte så påtaglig men den ligger som en liten kliande böld i bakhuvudet. Bakisångest är väl inget fenomen jag har ensamrätt om kan jag tänka mig men det är inte roligt vill jag lova. Jag har alltid undrat hur det kommer sig att den alltid kommer smygande när man kommer hem efter en utekväll och sedan följer en hack i häl hela dagen. Naturnörden i mig vet att det är kroppens reaktion på giftet alkohol och ett försök att få det ur kroppen men att det kopplas samman med hjärnans ångestsystem är lite fascinerande, tycker i alla fall jag.

Det är inte som att jag har något att ha ångest över egentligen. Det är sällan jag gör bort mig på fyllan och igår uppförde jag mig exemplariskt förutom att jag lyckades kläcka ur mig "tumörer på livmodern" lite för högt, vilket i och för sig var rätt pinsamt i ögonblicket men inget som man borde gå och grämma sig över dagen efter. Lik förbaskat kommer ångesten som en kalldusch när man vaknar.

Aja, don't worry be happy!

Något berusad, något ensam men hänsynslöst lycklig, så upplever jag mina känslostormar för tillfället. Jag har varit ute på en till synes fullständigt misslyckad kväll men trots att varken hångelsuget eller danssuget blev tillfredställt ikväll heller så har jag haft roligare än på länge.

Kvällen började med en eller tre öl på Carmen där vi fick bråka med personalen i tjugo minuter innan vi ens fick sitta ner vid ett bord. När vi väl satt oss sjönk jag och Kristin in ett djupt samtal om vänsterpolitik, mirakelbarn och Endometrios. Efter det drog vi vidare till Baba men som tydligen inte var Baba utan ett ställe med tjugoårsgräns.

Lulliga och smått åtskilda från verkligheten stapplade vi ändå leende in bara för att mötas av tomma lokaler. Den första reaktionen var att brista ut i skratt och nästa att springa runt i jakt på människor, tillslut landade vi i alla fall i en bekväm soffa med två praktiskt taget gratisdrinkar, eftersom att bartendern älskar Marion, och lyssnade till grymma sjuttiotalshits i ett par timmar. När drinkarna tagit slut och vi tröttnat på tomheten gick vi och käkade kebab, eller falafel för min del då.

Sen vandrade jag hem ensam igen. Fast med "it's a beautiful day" i öronen kände jag mig inte ensam utan snarare saligt lyckad eftersom att jag är jag välsignad med en vapensyster och en två bästisar som slår ner alla käglor i världen, mycket mer behöver man inte.

Dessutom så är  jag trevlig, vacker och rolig även om det inte finns en kille på den här planeten som inser det.

Puss och kram, kexchoklad!

Jag har varit med om en hel del rätt originella raggningsförsök som jag måste erkänna har höjt adrenalinnivån av helt fel anledningar. Jag har listat de tre mest udda..

3.

För att förstå hur underligt det här raggningsförsöket var måste jag ge lite bakgrundsinformation. Den här killen trakasserade mig varje dag från femman till nian. Vi gick i samma klass, jag hatade honom och han sa att han hatade mig, men så en dag när vi satt i bildsalen på vårterminen i nian så hände något. Jag satt fördjupad i en konsttext och han satte sig bredvid mig. oväntat känner jag hur han börjar fläta mitt hår och när jag undrande vänder upp blicken kläcker han ur sig "Ja, jag gillar ju fylliga kvinnor". För att inte övermannas av lusten att klösa ögonen ur honom vände jag snabbt tillbaka blicken till pappret.

2.

Sommaren stod i full glans och jag arbetade på tekniska högskolan under sommaren, det låter mer flashigt än det var. På väg till jobbet en morgon ser jag i ögonvrån hur en enorm motorcykel kommer farandes mot mig och livrädd kastar jag mig ur vägen med ett skrämt tjut. Med uppspärrade ögon ser jag hur han tvärnitar, lugnt tar av sig hjälmen och säger: "Du är jättesöt, jag ville bara få säga det"

Mer chockad än smickrad reste jag mig upp och mumlade ett tack innan jag skyndade därifrån.

1.

Jag stod på tunnelbaneperrongen vid globen och tittade ner på tvärbaneperrongen som ligger på andra sidan staketet, tack och lov. När jag får syn på en liten man i kostym ställa sig rakt i mitt synfällt på den andra perrongen. Förvånat ser jag hur han sträcker ut sina händer mot mig och spricker upp i ett leende. "I give you my heart" sa han och sjönk ner på knä. Jag visste inte om jag skulle skratta eller springa därifrån. Något röd i ansiktet och rätt handlingsförlamad fick jag öppna och stänga munnen flera gånger innan jag lyckades få ur mig "men min tunnelbana kommer snart, så det går nog inte riktigt"

Ibland önskar jag att det fanns en klädesbutik i city som specialiserade sig på att göra snyggt skurna kläder för kvinnor med d kupa och uppåt. Eller att H&M hade en specialavdelning för oss lite fylligare damer. Jag blir lika trött och arg varje gång jag drar på mig en tröja som såg så grymt snygg ut på kroken och inser att jag inte får den över monumenten. Det är så skumt att trots att vi lever i en tid då plastikkirurger kör lyxbilar och har egna tv-program så vägrar klädindustrin att hänga med. Det utkämpas kamp mellan modevärlden och skönhetsvärlden.
En rätt fjollig kamp som mest innefattar att de drar varandra i håret och häller drinkar över varandra men ändå en kamp. Modevärlden vill att vi ska gå runt som långa beniga och platta kvinnor med sanslöst vackra anletsdrag, medan skönhetsvärlden har ett annat budskap. Det
ska vara större bröst, större rumpa, fylligare läppar och djupare kurvor.

Själv står jag förvirrat vid vägskälet. Vad fan ska man välja och vad är egentligen värst? Det mest logiska är ju att jag går till höger eftersom att jag varken är lång eller benig men alla modeller är så vackra och det är ju dit benen drar. En bystblondin vill man ju inte vara. Samtidigt är jag för stolt för att gå någonstans så än så länge så campar jag precis under skylten i väntan på bättre tider. Det finns kaffe och diskussionsämnen så att det räcker till dig med om du har lust att joina.

Det är svårt att ha en vän med en annan politisk synvinkel än en själv. Det är riktigt svårt. För en politisk grundpelare är inte bara politisk utan det är en förlängning utav vår livssyn. Inte helt svårt att lista ut kanske men ibland kan jag känna att klyftan blir för djup mellan mig som är grön med röda inslag och min vän som är nästintill mörkblå. För att göra det hela ännu mer komplext så är han man.

Det knivigaste är att mina värderingar är inristade i mig lika mycket som de är i honom och sånt går inte att sudda ut. "Du ser på moderaterna som om de vore blodtörstiga nazister" som han sa idag stämmer på sätt och vis. Det är sant att jag ibland bara känner för att slå den blåa sidan över ansiktet med en handske fylld med insikt och att jag känner avsmak för att moderaterna vågar kalla sig "det nya arbetarpartiet" men det är inte den färgen blå som jag har svårast med, det är grundvärderingarna som partierna släpar på. Sen kan man säga vad man vill om partiprogrammen men värderingarna lyser igenom, precis som det gör på alla oss människor.

Jag kan bli så mörkrädd över hur oinsiktsfulla människor kan vara och hur lite livserfarenhet vissa har. Samtidigt blir jag rädd över hur jag i mina mörkaste stunder önskar att folk fick veta hur det är att leva på riktigt, hur det är att frukta någon på riktigt, hur det är att gråta av rädsla och av sorg, hur det är att inte känna sig hemma någonstans eller hur det är att älska någon så mycket att man är villig att offra sig själv. Inget barn ska behöva gå igenom det, ingen ska behöva vara så stark. Och det är inte säkert att man blir stark, det är inte säkert att man är en maskros utan att man kanske är ett vallmofrö som stannar kvar djupt nere i jorden. Borde vi inte vårda de fröna så att de kanske skulle kunna hitta en väg förbi asfalten och få visa sina kronblad för solen de med?

Men det är där dilemmat uppstår, för om man tror att alla är egoistiska varelser som utnyttjar systemet och att alla är maskrosor egentligen så kommer man aldrig att förstå vilken styrka som krävs för att man ska orka ställa sig upp efter att blivit slagen till golvet gång på gång.

Det var länge sedan jag gick hem från krogen nu men när jag gör det så går jag nittio procent av gångerna ensam. Dels för att jag tröttnar mycket fortare än alla andra och dels för att jag blir trött mycket fortare än alla andra. Det är som en hemsk samhällsriktig förbannelse att vara morgonmänniska. Alla arbetsledare älskar en för att man glatt kan stiga in på jobbet kl. 6.00 utan spår av sömn i ögonen, men alla andra drar efter andan och ser förskräckta ut när man berättar att man helst inte somnar efter tio på kvällen.

Det är en ansträngning att hålla undan gäspningarna på förfesten och jag kan komma på mig själv med att titta längtansfullt efter de mjuka sofforna när vi är på Babasonic. Jag har någon slags vision om att bara sjunka ner i en och ligga där, vaggandes till sömns av ljudet av människor som skrattar och pratar. Precis som när man var liten och låg i sin spjälsäng medan de vuxna satt och pratade lågt i köket. Man kan tycka att ljudnivån är något högre på krogen men eftersom att jag oftast har öronproppar så är skillnaden marginell. Det är också en sådan sak som får folk att härma den där reklamen om att man är mogen för att börja pensionsspara. På sätt och vis är jag väl det också, fast jag har liksom alltid varit det. Det är som när jag var yngre och passade mina småsystrar, jag kunde hur lätt som helst glida in i lattemammornas samtal trots att jag bara var tretton. Dessutom så var det för jämnan som det kom fram någon ensamstående pappa i lekparken med någon dålig raggningsreplik så som "jag ser verkligen var dina döttrar har fått sin skönhet ifrån"

Jag växte så att säga in i rollen och trots att jag inte tyckte om att bli kallad klassmamma i åttan så fann jag mig i det. Sen hände något i gymnasiet och jag slog mig fri. Mognaden sitter kvar men jag är ändå yngre än jag någonsin varit. Det enda irriterande som hängt sig kvar är alltså tröttheten och det ät ju inte hela världen.

Ibland finner jag mig själv bara klä på mig ytterkläderna och ge mig ut och gå utan att ens tänka på vart jag ska eller hur det kommer sig att jag vill ut och vandra. Färden brukar gå mot Gullmarsplan för att därefter grena ut sig åt alla möjliga håll. Det kan vara de mest underliga saker som får mig att följa just en specifik riktning. I fredags såg jag en regnbåge över Hammarbyhöjden och självklart var jag tvungen att följa efter, för några veckor sen var det en luftballong som flög över söder och idag såg jag en glimt av en lyftkran vid Hammarbysjöstad. Vad kan jag säga.. jag är lättroad.

Känslan av att bara vandra utan att veta vart benen bär en och att det bara är rytmen från lurarna man har i öronen som avgör gångtakten är rätt befriande. Tillsist kom jag fram till en pittoresk och oerhört vacker stadsdel och jag kan säga såhär, Djurgården och Söders höjder kan slänga sig i väggen.
Jag har hittat en ny älskare. Om jag inte hittar en tillräckligt fin lantgård utan tillhörande bonde så tänker jag bo i Sickla när jag blir stor. Så det så!

Igår var jag på Monks och tog en öl med grabbarna grus. Det var precis vad jag behövde. Jag vet inte riktigt vad killarna tycker om att jag alltid tvingar mig på deras manliga sammankomster men jag tror faktiskt att de trivs rätt bra med att ha mig där de med.

 - Ibland behövs a womans touch, som jag sa när jag placerade drinkunderlägg under ölglasen.

Det sköna med att umgås med ett gäng av normen "nördiga" killar är att man känner sig så grymt intellektuell när man får vara med, dessutom så lär man sig alltid något nytt. Med killarna kan jag diskutera världspolitik, historiska fenomen, Monty Python och Starwars.
Varje gång när vi är ute och tar en öl slås jag av hur annorlunda det är att umgås med dem och att det är ett andrum som jag nog skulle ha svårt att leva utan. Och jag har så mycket att tacka mina killkompisar för, utan dem så hade jag nog gått ner mig i manshatarträsket helt och hållet. De får mig att behålla hoppet om det manliga könet, de får mig att känna att det faktiskt finns en hel del bra killar därute som bara väntar på att bli upptäckta.

Den vetskapen värmer och fyller mig med trygghet. Det är nog som Christoffer säger:

- Den vackraste blomman växer i skuggan.

Jag tittade igenom ett par gamla teckningar från när jag var liten och stannade vid en som gjorde mig aningen bekymrad. På bilden är något som jag tror ska likna en flodhäst, det är vad bildtexten säger i alla fall. Det verkade rätt harmlöst men när jag lyckats uttyda mina kråkfötter fick jag fram budskapet: - Jag som vuxen.

Nu är det ju så att jag inte riktigt var som andra barn men jag visste inte riktigt att jag tagit hela idén så här långt. Vad var nästa steg, tvinga mina föräldrar att jag skulle få flytta in i badrummet och bo i badkaret? I och för sig trivdes jag rätt bra i badkaret när jag var liten, man undrar ju om det var där det hela började.

Jag var väl runt tre när jag och familjen åkte till Kolmården och jag storögt körde fast framför inhägnaden med de stora skära varelserna som såg ut att ha det så mysigt med alla tropiska växter och en enorm bassäng. Jag hängde upp mig på tanken och rätt var det var så började jag förklara för alla släktingar som alltid ska fråga vad man vill bli när man ska bli stor att jag ville bli en flodhäst. Jag kan tänka mig att mina föräldrar måste ha blivit rätt långa i ansiktet av deras fyraårings "yrkesplaner"

Jag var nog ett rätt skumt barn på det hela taget. Jag lärde mig säga Hej långt innan mamma eller pappa. När andra barn rotade i kakburken åt jag hellre frysta fiskpinnar och innan jag fyllt två hade pappa fått ringa akuten för att jag hällt i mig en flaska ad-droppar. För att göra det hela ännu mer skruvat så hade jag en docka som jag inte bara vårdade som om han vore mitt eget barn utan också döpte honom till Ola efter sångaren i pappas band.
Men som Marion säger, Vi är nog lite störda allihopa.

Man tycker ju att man borde ta vara på den här tiden, att man borde se lite på det som en välförtjänt semester och krypa ihop i soffan med en bra bok och en kopp te men tror ni att jag klarar det? Ícke sa Nicke.

Att termometern stod på 38grader när jag vaknade av att Marion ringde var inget hinder för dagens aktiviteter. När jag avslutat samtalet gick jag glatt upp och tog en Ipren. Klockan var ju redan elva, och så fort tabletten började verka satte jag igång att tvätta av hyllorna i kylskåpet som jag blivit ombedd att göra kvällen innan. Det tar väl en kvart, tänkte jag.

När jag äntligen var färdig två timmar senare var jag så uppe i varv att jag började med förarbetet till ommålningen av vår finna eldstad som en gång var vit och nu skulle bli det igen om det så skulle vara det sista.. ja, ni vet resten. Eftersom att jag lovat att följa Ellen till stallet och klockan sprungit iväg hällde jag i mig lite fil och en till tablett för att sedan rusa ner till skolan och hämta henne. Väl i stallet stod jag mest och hängde vid Oleanders box och han tröstade mig så gott han kunde när jag började känna sjukdomen ta ut sin rätt. Nu sitter jag här skakandes och illamående klockan 16:56, slutkörd så att jag är redo för sänggång, och undrar, HUR JÄVLA DUM FÅR MAN BLI?

Min kära vän Josse har många skumma tankar som snurrar i huvudet på henne. Ibland kan jag verkligen undra var hon får allt ifrån. Det var en kall vårkväll för rätt länge sedan nu som hon utnämnde sig själv till spågumma och kläckte ur sig omständigheterna kring mannen som jag ska leva lycklig i alla mina dagar med. Jag måste erkänna att det kom som något av en chock att jag, som har något i stil med prins Caspian med en gitarr på ryggen som idealkille, skulle gifta mig med en lång svart man vid namn Mbaba. Josse, som aldrig riktigt har förstått sig på min killsmak, lade ut en skimrande berättelse om rastaflätor och bongotrumma, att han inte skulle vara snygg men vinna mitt hjärta på något annat sätt. Jag skrattade mest och skakade på huvudet då. Jag och Mbaba? Tanken var lite för långt borta.

Och tror ni inte, nu flera månader senare, att jag ståendes trött och sliten på Gullmarsplan ser en mörk kille med rastaflätor och glittrande ögon gå förbi och slänga ur sig orden "du är det vackraste jag sett på länge". Tyvärr försvann han lika fort som han kom då tunnelbanan mot Farsta kom och förstörde hela ögonblicket. Men le lyckligt och säga tack hann jag i alla fall med och han log vackert tillbaka. Nu sitter jag här och känner ro i själen för visst finns det hopp för mig!

Någon som är sugen att följa med på spaning i Farsta?

Drömmar kan verkligen förstöra en hel natt. Jag har läst någonstans att man ska lukta på något gott innan man går och lägger sig för att inte drömma mardrömmar. Hittills kan jag ju inte säga att det har fungerat. Fast det kan ju vara så att jag luktar på fel saker, men hur ska jag kunna veta vad forskarna anser lukta gott? är det en smaksak eller är det så att det finns lukter som kroppen automatiskt reagerar på som trevliga vare sig varifrån man kommer eller vad man är för människa? Det hela känns lite skumt nu när jag tänker på det. Men om det nu finns vetenskapliga bevis på att man sover bättre så varför inte testa liksom, tänkte jag. Så glatt sprutade jag på lite parfym för att slippa drömma mardrömmar om jobbet och gick och la mig.

Tror ni att det funkade? Förberedd på att drömma om vackra fjärilar och ändlösa stränder överrumplades jag av en mardröm som förföljt mig sedan jag var sju år. Anledningen till att jag är så bergsäker på åldern är att drömmen är ihopkopplad med en av de svåraste händelserna i mitt liv. Dagen när vi flyttade till Stockholm. Drömmen går såhär: först kramas jag med pappa och alla är så glada och himlen är blå, men sen börjar det kännas fel och allting mörknar. Jag tvingas in mig i bilen och den kör iväg med mig men jag är helt ensam i bilen och det sista jag ser är min pappa och vårt hus försvinna i fjärran sen blir det nattsvart och jag faller fritt tills jag vaknar. Känslan som förföljer mig genom hela drömmen är hjärtslitande. Usch... det är som att vara en liten ensam och osäker sjuåring igen som inte förstår ett smack av vad som pågår. Det är inte så underligt att jag har så svår separationsångest.

Igår natt såg jag fyra filmer på varandra, något som jag aldrig lyckats med tidigare. Jag vet inte riktigt vad som flög in i mig men jag fortsatte bara sätta in filmer i dvd spelaren trots att tiden sprang iväg. Det roliga var att jag under detta filmmarathon lyckades klämma in den absolut sämsta rulle, den absolut knäppaste rulle och en av de bästa filmer jag någonsin sett. Något av en bragd om jag får säga det själv.

Jag inledde kvällen med Tess, en film om en ung och fattig kvinna som får reda på att hon är av adlig börd och ger sig iväg för att njuta frukterna av sin titel. Måttligt intressant måste jag säga, en film som lämnade mig helt likgiltig trots vackra kostymer och slitsam romantik. Jag har liksom sett det förut, och då har det varit så sanslöst mycket bättre.

Sen satte jag på en film som kom mig nästan att vrida huvudet av mig. Ni som har sett den hoppas jag innerligt delar min mening för den här filmen är så dålig att regissören borde få smisk. Ni som inte har sett den ska vara glada att ni skonats. Jag talar om filmen 10 000 BC. Till att börja med så pratar de engelska... ENGELSKA med inslag av brittisk och amerikansk dialekt lite här och var. För det andra så är skådespelarna totalt ointresserade av vad de håller på med och den löjliga kärlekshistoria som ska vara den röda tråden genom filmen saknar all passion och inlevelse. Det hade varit trovärdigare om de varit en berättelse om ett syskonpar. Nu tänker jag inte ens gå in på de dåliga specialeffekterna och den oerhört irriterande hokuspokus inslagen för den här filmen är så dålig att den inte ens förtjänar kritik.

Helt förstörd satte jag raskt på The doll house. En nattsvart komedi om att inte passa in på några punkter, att känna sig oälskad och att vara tonåring och hopplöst förälskad. Den innehåller kidnappning, fantastiska utstyrslar och en skrämmande historia om en elva årings uppror mot världen. Jag var nog lite för skakad för att se den här egentligen men den var intressant måste jag ändå säga.

Jag sparade min favoritregissör till sist, eftersom att jag visste att han inte skulle kunna göra mig besviken. Och ännu en gång hade jag rätt, trött och tårögd satt jag lyckligt leende och beskådade ett nytt mästerverk medan natt blev till dag utanför mitt fönster. Den som säger att manga är för barn och att japaner är känslokalla varelser utan filmkunskap kan gå och dra något gammalt över sig. Hayao Miyazaki är en mästare i sitt slag. En fantastisk konstnär med en förmåga att beröra som skär rakt in i hjärtat. Det levande slottet som jag tittade på igår är ännu en diamant som jag tänker vårda ömt i filmhyllan där redan Min granne Totoro, Spirited away och Princess Mononoki trängs. Jag må inte vara helt opartisk men denna film om Sofies resa måste ses, gärna mer än en gång. Handlingen avslöjar jag inte, det skulle bara förstöra magin.

Jag är en rätt hopplös människa. Jag är så vek att jag nästan aldrig orkar slåss för det jag vill ha utan lägger mig hellre platt på marken och erkänner mig besegrad innan ens matchen satt igång. Det jobbiga i längden blir att ju fler gånger du lägger dig ner, desto svårare blir det att resa sig upp för att orka ta igen i nästa match. Tillslut ligger man bara där i sin glänsande och oanvända matchtröja, helt loj och stilla, med armarna utsträckta som ett tecken på att man redan har givit upp.  Det farliga med att ligga kvar är att man så lätt glömmer varför man ens gav sig upp i ringen från början.

Och det är när man glömmer det som det svåra börjar. Det är då självkänslan packar sina väskor och sticker till Bahamas och man själv står kvar vinkandes adjö. Det är då man slutar våga le lyckligt, det är då man inte vågar titta åt den person man längtar mest efter i hela världen. Det är då de falska tonerna tränger sig igenom en barriär av skönsång, och det är då livet blir ett levande helvete. För när man glömt vad det var man kämpade för i början man bleknar bort till ingenting. Som att någon blåst ut ljuset som lyste upp alla vackra färger som utgjorde ens personlighet. Kvar blir en grånande, förlorad själ som inte kommer ihåg varför den sitter hulkandes på en landningsbana.

Jag har varit där och jag är påväg tillbaka men den här gången vägrar jag ge mig utan en fajt.

Jag talades vid med min farsa över telefon igår och vi lyckas alltid komma in på de mest underliga ämnen. Kanske har det med att göra att vi har så mycket far och dottertid att ta igen eftersom att vi hade en ganska vacklande relation när jag växte upp. Han gjorde sitt bästa, det vet jag, men när man bor över åttio mil ifrån varandra är det svårt.
Nu var inte tanken att det här skulle bli ett emotionellt inlägg, men va fan, jag är emotionell så det är svårt att låta bli.

Var var jag nu, jo, vi började prata om laster. Han snusar och det är ju en last, men enligt honom så har man rätt till åtta laster. Hur han kan vara så bombsäker på det vet jag inte men med tanke på att han gick i Pingstkyrkans barngrupp när han var liten, som idag praktiskt taget klassas som sekt, så kan det vara därifrån han har fått det. De har en massa underligt för sig där har jag fått berättat för mig.

Jag har då försökt komma fram till vad jag har för laster. Det är inte helt enkelt måste jag säga. För vad är egentligen en last? Visst dricker jag alkohol men det är ju inte som att jag njuter av det, jag dricker näa jag går ut för att jag vet att jag inte skulle stå ut med alla fulla människor om jag inte gjorde det. Var går gränsen mellan last och livsnödvändighet. Jag är beroende av pengar och det är en last. Men jag är beroende av pengar för att jag inte skulle överleva om jag inte hade några, och då blir det en livsnödvändighet.

Fast jag har tre renodlade laster som det inte går att komma runt. Den första och största är glass. Det är därför som jag vägrar banta och annat sånt trams, jag kan inte leva utan glass. Det finns ingen större njutning än känslan av att öppna ett Ben and Jerrys paket med chocolate fudge brownie och föra den första skeden till munnen. Vilket leder oss in på min nästa last, choklad. Den euforin av lycka som choklad skapar är ännu ett fenomen som jag inte kan leva utan. Den tredje är då romaner och filmer. Helst sådär riktigt "ta andan ur en" romantiska.

Vet ni vad, jag trivs rätt bra med mina laster. Jag skulle ha svårt att leva utan de sköna kvällarna när jag kryper upp i soffan under min yllefilt och sätter på Pride and Prejudice med chokladglassen i ena handen och näsduken i den andra. Har man ingen romantik i sitt liv får man helt enkelt ta tag i det själv.

Och jag har ju faktiskt rätt till åtta laster, så om jag sliter lite hårdare på mina tre gör det väl inte så mycket?

Det är lågkonjunktur, arbetsledare har kalla skälvan och avskedar folk hejvilt, 400000 ungdomar är arbetslösa i Stockholm, börskraschen är ett faktum och vad gjorde jag idag den 8 oktober 2008, jo, jag gick och sa upp mig. Det var kanske inget dramatiskt inträde på chefens kontor med en näve hårt slagen i bordet med ordföljden "I quit" men det var i alla fall ett avslut. Och vet ni vad, jag känner mig lättad och fri. Visst skrämmer arbetslösheten mig något enormt men det är ändå lättare att andas nu.

Jag har en ganska tragisk historia i bagaget som jag inte riktigt är redo att dela med mig av till resten av världen. Det jag dock kan säga är att oron i magsäcken när jag vaknar på morgonarna är lika stor nu när jag ska gå till jobbet som den var när jag tvingade iväg mig själv till skolan som en liten osäker, nyinflyttad, sjuårig tjej med flätor och söndertrasade suddigummin i den luggslita ryggsäcken. Det kanske inte säger er så mycket men det betyder i alla fall avsevärt för mig.

Men nu är jag fri, fri från tyrannen, fri från magontet, arbetsbefriad och lönebefriad.

Vem vill öppna champagnen? It's on you ;)

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vad en gnista är?

När jag stod och hällde mjölk i kaffemaskinen på jobbet idag kom jag att reflektera över min omtalade gnistteori.

Jag borde kanske börja med att förklara vad en gnista är. En gnista definierar ett ögonblick när två blickar möts och det uppstår ett något statiskt ögonblick. Det sprakar till och det går som ett sus genom hela kroppen. Som att åka bergochdalbana trots att man står med fötterna stadigt på jorden.
Det finns en nördig och en frireligiös förklaring på varför en gnista uppstår mellan två människor.

1.   En gnista är helt enkelt en ren fysisk reaktion. Grottbjörnen i dig ser en potentiell partner som skulle motsvara dina geners svagheter. Någon som har det som dina avkommor behöver för att klara sig bättre i världen och på så sätt sprida sina gener vidare, det vill säga dina gener vidare. Rätt simpelt om man tänker efter.

2.   Bingo! Du har mött din själsfrände. Här är mannen i dina drömmar, han som är alla dina kosmiska förväntningar. Förlåt, kunde inte hjälpa det. Det jag försöker säga är att när en gnista uppstår så har du mött en människa som helt enkelt är ämnad för dig. Det finns något i djupet av personens ögon som gör att du känner dig hemma i dem. Ni ser varandra på ett sätt som man inte gör i vanliga fall. Som att finna en liten oas i en människa där man så ofta hittar öknar.

Jag är själv lite kluven inför dessa två helt påhittade förklaringar. Förhoppningsvis är det en kombination av dem båda.  Jag vet inte varför man ibland helt oväntat på stan sugs in i en blick som bara tar andan ur en.  Jag vet bara att det händer mig ibland. Det finns ju uppenbarligen någonting där som inte finns annars, något som behövs för att man ska bli intresserad och vilja veta mer. Om det är för att jag är i desperat behov av en grottman eller för att hans själ smekte min vet nog bara någon lite kosmisk fluga någonstans därute.

Kalla mig hopplös romantiker om du vill men min gnistteori överger jag inte så lätt.

Tänk dig följande, du vandrar sakta ner för götgatan, solen skiner och du känner dig tillfreds med livet. Så känner du plötsligt hur du puttas framåt och en skarp smärta skär igenom hälen på dig. Du vänder dig förvirrat om och får syn på en arg kvinna med rufsigt hår bakom en barnvagn som inte ens ursäktar sig för att hon kört rakt in i dig utan bara fortsätter runt dig.

Tre gånger den senaste veckan har jag blivit påkörd av olika sadistiska föräldrar med en barnvagn i händerna. Stockholms trottoarer är ingen rallybana och det är faktiskt inte så att bara för att man är stolt nybliven förälder så ska alla kasta sig ur vägen efter att ha rullat fram röda mattan. Jag är trött på alla dessa människor som tror att de står över oss "barnlösa". Inte nog med att de tror att de äger världen för att de har en liten snorande unge med godisabstinens, de ser alla runtomkring dem som potentiella hot.
Jag drar mig till minnes en gång när jag i maklig takt rörde mig upp för rulltrappan i slussen och jag framför mig såg ännu en kvinna med barnvagn och sin son ståendes framför den. Eftersom att det fanns ett stort glapp mellan henne och andra sidan av rulltrappan så tänkte jag att jag kunde ta mig förbi obemärkt. Utan förvarning sträckte dock kärringen fram en hård arm och puttade mig hårt bakåt så att jag blev tvungen att klamra mig fast vid kanten för att inte trilla handlöst bakåt. Fullkomligt skräckslagen tittade jag in i hennes våldsbenägna ögon.

-Du kan ju inte tro att du bara kan rusa förbi här utan att fråga om lov först, du kan skada min son!

-Men herre Gud, jag var ju inte ens i närheten av honom.

-Mamma har alltid rätt, nu får du be om ursäkt.

Skakig på benen tvingade jag fram ett förlåt och fortsatte snabbt därifrån. Vad trodde hon egentligen? Att jag skulle springa förbi henne, ta tag i hennes pojke och häva honom ner för rulltrappan för att sedan stå och se på rått skrattandes? Det sägs att man blir paranoid av att skaffa barn men det här är ju löjligt.

Igår vandrade jag och en av mina bästa vänner på djurgården. Jag väljer att skriva vandra eftersom att vi alltid lyckas gå runt en mil när vi ska ut och "promenera". Med rejäl träningsvärk i benen hamnar vi uteslutande varje gång på ett mysigt café någonstans i stan med varsin kakbit i handen, men också med något bättre samvete.

När vi vandrar är det ofta ett genomgående tema som diskuteras. Det kommer förmodligen inte som någon chock när jag säger att det handlar om det motsatta könet. Så mycket vånda och förvirring som hela problematiken skapar så kan man behöva vädra sina problem, helst flera gånger om dagen om jag känner min bästis rätt.

Det som dock följde med mig hem den kvällen efter att vi kramats och jag önskat henne lycka till inför kvällens strapatser var hennes fråga om jag hade släppt Honom med stort H. Till mitt stora förtret kom inte svaret på direkten, utan det fastnade någonstans mellan halsgropen och tänderna. När jag sedan tänkte ännu mer på hela fenomenet med att släppa taget så vet jag inte om jag någonsin lyckats släppa någonting.

Människor fastnar på mig ungefär som kardborrar gjorde på ens favorittröja när man var liten och lekte i skogen. Irritationen var alltid lika stor när man såg de små bruna bollarna som hängde i tröjärmen. Man kunde visserligen rycka bort en stor bit av den läbbiga massan men de där små taggiga fröna gick helt enkelt aldrig bort hur mycket man än pillade. Tillslut tröttnade man på att sitta och fingra på dem så man lät dem helt enkelt sitta kvar där och fortsatte istället leken.

Också Tillslut då så ställs man inför frågan om man ska slänga sin favorittröja eller låta fragmenten av det förflutna sitta kvar, som ett minne av det fantastiska och hemska som gjort oss till dem vi är. Jag har min uppe i en låda på vinden.

Större delen av alla morgonar min väckaklocka obarmhärtigt sätter igång så känner jag mig bara allmänt trött på livet. Men ibland så upptäcker jag när jag hävt mig upp i sängen och gnuggat sömnen ur ögonen hur vacker jag är. Jag vill lova att jag inte har något att komma med egentligen. Jag är en stadig tjej med rätt mycket hull på alla möjliga och omöjliga platser, men det fina med sådana ögonblick är att det inte har någon betydelse. Jag kan titta ner på min kropp och bara överväldigas av hur fin den är.

De dagar är som sagt ganska få men de blir på sätt och vis alltid bra dagar. För visst är det så att när man älskar sig själv och är stolt över den man är så blir allt runtomkring en också vackert och fantastiskt. Det är de dagarna jag kan titta upp mot himlen och nästan kärleksfullt utropa "Gud va moln är vackra"

Jag tycker att vi alla förtjänar de dagarna lite oftare. Tänk att kunna vakna upp varje dag, vare sig man är lång eller kort, tjock eller smal och känna att man är en fantstisk varelse i symbios med allt och alla runt omkring en.
Vilket påminner mig om en film jag lyckades leta mig fram till på youtube en gång. Det var en hjärnforskare som varit med om en stroke och berättade om den. Inte för att jag på något vis vill förmana alla att skaffa sig en stroke men hon pratade om en plats som hon själv kallade lalaland. En plats där hon under stroken var en del av allt. Jag förstår om ni tycker att det där sista verkar lite småskumt men gå in och titta på klippet vet jag. Jag lovar att det är värt varje minut.

http://www.youtube.com/watch?v=UyyjU8fzEYU

En av mina manliga chefer hatar mig innerligt. Varför har jag ingen som helst aning. Så kom det sig då att jag suttit på knä med böjd rygg i en kvart och putsat alla våra metallytor vid kassorna i tjugo minuter. Precis när jag ställt mig upp och gnidit min värkande rygg kom han inklampandes, gav mig ett elakt flin och sa att jag skulle göra allt igen. Med tårar i ögonen slängde jag förbannat trasan i golvet och sa "om jag nu gör det så jävla dåligt så kan du väl göra det själv... mansgris"

Plats 3.

Klockan halv åtta en torsdagskväll var det förvånansvärt lite folk i restaurangen. Ståendes i kassan såg jag plötsligt hur en tjej i sjuttonårsåldern kommer vinglandes mot mig. Hållandes i kassadisken lyckades hon bara öppna munnen innan hon föll rakt bakåt. Liggandes på golvet började hon plötsligt snarka..

Plats 2.

På en stark andra plats är den gången jag trillade och slog i huvudet så illa att jag fick hjärnskakning, en förmodad spricka i armbågen och nackspärr. Någon obetänksam idiot på jobbet hade kört med städmaskinen och använt för mycket vatten vilket gjorde att vårt kakelgolv blev glashalt. Inte ont anande kom jag promenerandes ner för en "backe" som lutar ungefär 20grader. Plötsligt inser jag att jag vattenplanar ner för "backen" och faller som en fura. Smärtan i bakhuvudet fick mig att ge ifrån mig ett litet kvidande läte som fick min kära medarbetare Daniel att komma springandes med oro i blicken. Han satte sig ner på det blöta golvet och höll mig i handen. I mitt stilla omskakade sinne insåg jag att det här var nog mitt mest romantiska ögonblick någonsin. Självklart stod min elaka chef bara och tittade på. Han har en sån blick som jag tror kor har när de insemineras. Totalt likgiltig.

Plats 1.
Och i toppen har vi då självklart mitt möte med tanten. Mitt under lunchruschen en dag kom en liten russingumma med rullator och basker fram till min kassa.

- Psst, kan jag få en cheseburgare?

-självklart, sa jag och sprang och hämtade en. När hon betalat pekade hon att jag skulle komma närmare. Viskandes sa hon mig att:

-Om någon kommer och frågar efter mig, så har jag inte varit här, okej?
Fundersamt såg jag henne försvinna ut på Vasagatan med baskern på sne och cheseburgaren på rullatorn.