Filmmarathon
Igår natt såg jag fyra filmer på varandra, något som jag aldrig lyckats med tidigare. Jag vet inte riktigt vad som flög in i mig men jag fortsatte bara sätta in filmer i dvd spelaren trots att tiden sprang iväg. Det roliga var att jag under detta filmmarathon lyckades klämma in den absolut sämsta rulle, den absolut knäppaste rulle och en av de bästa filmer jag någonsin sett. Något av en bragd om jag får säga det själv.
Jag inledde kvällen med Tess, en film om en ung och fattig kvinna som får reda på att hon är av adlig börd och ger sig iväg för att njuta frukterna av sin titel. Måttligt intressant måste jag säga, en film som lämnade mig helt likgiltig trots vackra kostymer och slitsam romantik. Jag har liksom sett det förut, och då har det varit så sanslöst mycket bättre.
Sen satte jag på en film som kom mig nästan att vrida huvudet av mig. Ni som har sett den hoppas jag innerligt delar min mening för den här filmen är så dålig att regissören borde få smisk. Ni som inte har sett den ska vara glada att ni skonats. Jag talar om filmen 10 000 BC. Till att börja med så pratar de engelska... ENGELSKA med inslag av brittisk och amerikansk dialekt lite här och var. För det andra så är skådespelarna totalt ointresserade av vad de håller på med och den löjliga kärlekshistoria som ska vara den röda tråden genom filmen saknar all passion och inlevelse. Det hade varit trovärdigare om de varit en berättelse om ett syskonpar. Nu tänker jag inte ens gå in på de dåliga specialeffekterna och den oerhört irriterande hokuspokus inslagen för den här filmen är så dålig att den inte ens förtjänar kritik.
Helt förstörd satte jag raskt på The doll house. En nattsvart komedi om att inte passa in på några punkter, att känna sig oälskad och att vara tonåring och hopplöst förälskad. Den innehåller kidnappning, fantastiska utstyrslar och en skrämmande historia om en elva årings uppror mot världen. Jag var nog lite för skakad för att se den här egentligen men den var intressant måste jag ändå säga.
Jag sparade min favoritregissör till sist, eftersom att jag visste att han inte skulle kunna göra mig besviken. Och ännu en gång hade jag rätt, trött och tårögd satt jag lyckligt leende och beskådade ett nytt mästerverk medan natt blev till dag utanför mitt fönster. Den som säger att manga är för barn och att japaner är känslokalla varelser utan filmkunskap kan gå och dra något gammalt över sig. Hayao Miyazaki är en mästare i sitt slag. En fantastisk konstnär med en förmåga att beröra som skär rakt in i hjärtat. Det levande slottet som jag tittade på igår är ännu en diamant som jag tänker vårda ömt i filmhyllan där redan Min granne Totoro, Spirited away och Princess Mononoki trängs. Jag må inte vara helt opartisk men denna film om Sofies resa måste ses, gärna mer än en gång. Handlingen avslöjar jag inte, det skulle bara förstöra magin.
