Ibland undrar jag

Nu har jag varit sjuk i en vecka och jag blir inte bättre... Jag har läst ut fem böcker och tittat på flera hundra youtube klipp. Jag är extremt uttråkad med andra ord. Ett tag trodde jag att det var termometern som jävlades med mig men efter att jag gått en kort promenad runt kvarteret sjönk jag helt utmattad ihop i soffan och fick ännu högre feber som på köpet. Men i alla fall, nog om min missär. Jag tittade som sagt på youtube och hittade ett av de absolut mest sjuka klipp jag någonsin sett. Jag har en känsla av att det springer runt en massa arga pilgrimer med påkar för att lära den skyldige skaparen bakom detta klipp en läxa han sent ska glömma. You go Jesus!

Klicka på molnen

Jag missuppfattar det här med att blogga med flit, vilket ni kanske har märkt. För det är bara att inse, mitt liv är rätt tråkigt när det kommer till kritan. Jag har fantastiska vänner och ett rätt sjyst liv men det är ju inte spännande direkt. Jag har ingen riktig talang, en IQ nivå på medel, ser okej ut och äger ingen kämpar glöd över huvud taget. Jag är som vem som helst med andra ord, surprise!!

En gång trodde jag att jag kunde bli vad som helst, jag var bombsäker på att jag skulle stå på scener över hela världen och att jag skulle kunna göra en skillnad här i världen med den talangen som jag trodde att jag hade. Fast vad spelar det egentligen för roll om man kan ta ett par toner? Det finns så många därute som är fantastiska musiker som aldrig kommer någonstans. För i slutändan handlar det inte om musik, det handlar om att kunna sälja sig själv på ett sätt som jag inte klarar av.

Jag vet inte exakt när det hände, när jag slutade tro på min egen förmåga. Drömmen om att sjunga dog någonstans i gymnasiet, jag gjorde sinnesjukt såligt ifrån mig under alla framträdanden och plötsligt fanns jag inte längre. Nu beror det väl lite på hur man menar med dåligt, det var ju inte som att de buade och kastade saker på mig direkt men jag kände inte att jag kom fram, eftersom att jag slutade tro på mig själv gick det självklart sämre när jag väl stod på scen.

Jag vet innerst inne att de tunna banden som sitter i min hals är värda sin vikt i guld och att jag har ett sound som berör men jag vet inte om jag vågar leva ut den drömmen. Tänk om man trillar och slår sig liksom. Ändå tänker jag ta med mig gitarren ner till skåneland och spela in de låtar som jag har. Sen får vi helt enkelt se.

Jag har lite alkoholist tendenser och det är skrämmande. Det är inte så att jag dricker alldeles för mycket när jag går ut men jag kan inte sluta. Jag vill bli nykterist men jag kan inte förmå mig själv att säga upp kontakten med alla utekvällar. Det där saliga lyckotillståndet när man glömmer sig själv och blir en del av allt är rätt svårt att skiljas ifrån. Nu låter det som att jag brukar röka på, haha.

Det är så stört att man ska behöva proppa sig full med gift för att känna sig modig och vacker. Fast jag blir mer loj på fyllan än modig. Jag spenderade en stor del av kvällen med att sitta på olika platser och bara titta på folk. Jag spanade inte in någon utan jag betraktade liksom omgivningen med ett litet leende på läpparna. Det räcker för mig ibland, att bara titta på. Som hon som sitter och gungar på lekplatsen och tittar på medan de andra barnen leker i sandlådan med det härliga susandet i magen av att nästan nå upp till molnen mellan gungningarna.

När jag satt där, nergonad i en mjuk skinnsoffa medan prismorna spelade på det röda taket, så kände jag mig lugn. Om jag ska tro mina killkompisar så är jag en blomma som växer i skuggan och det är inte helt lätt att glänsa om man alltid står i skuggan. Men min tid kommer nog den också. Det gäller bara att bida sin tid.

Kram!

Jag har precis sytt ihop syrrans jeans medan hon beatboxade för mig endast iförd trosor och min studentmössa. Hon är skön Klara, ett litet trasselsudd på åtta år med mer energi än en hjord rusande elefanter. Nu bakar de lussebullar där uppe och julkänslorna börjar krypa mig in på skinnet. Inte på ett negativt sätt alls, det känns riktigt mysigt.

Jag sov ett par timmar på dan och nu mår jag mycket bättre.. Eller jag försöker inbilla mig att jag mår mycket bättre i alla fall. Jag vet att det är dumt och att jag gör alkoholprofilen ledsen, dessutom kommer jag att må ännu sämre imorgon men jag vill ut. Jag ska inte ut i helgen så som alla alkoholälskande normala människor, om man nu kan kalla det för normalt att älska alkohol, utan ska passa töserna och åka skridskor med Josse. Ingen av de hedersamma uppgifterna vill man göra med tungt huvud, speciellt med tanke på hur bra jag är på att göra piruetter.

Jag tror att det var en gång i ettan som den gyllene trion bestämde sig för att ge sig ut och åka skridskor på natten. Vi begav oss till zinken och snörade huttrande på oss skridskorna. Efter ett par varv började jag försöka mig på mer och mer avancerade trix. Så avancerade var de väl inte egentligen men jag åkte i alla fall baklänges. Sen fick jag då den fantastiska idén att jag skulle göra en piruett på ett ben. Jag hann yttra orden "titta vad jag kan" innan jag slant och föll som en fura. Idiotiskt..

Nu ska jag ge mig av, jag är inte taggad för fem öre men det har aldrig stoppat mig förut. Vi ses i dimman.

Jag har precis fört över pengar till mitt sparkonto igen och nu har jag ångest igen. Trots att jag gick igenom alla uppgifter ett par hundra gånger så vågar jag inte vara säker på att de inte försvinner ut i cyberspace igen. Jag fick tillbaka pengarna sist men vem vet, den här gången kanske jag inte är lika tursam.

Allra helst skulle jag nog gömma pengarna i madrassen. Det är ju liksom tryggare att veta att de finns i fysisk form än bara som digitala siffror på en skärm. Fast man får ju ränta för sina digitala siffror och det är ju bra. Jag är febrig, det är därför jag resonerar som en sjuåring just nu. Jag ska gå och dricka lite te och värma fötterna under en filt så får vi se om jag är mer som en människa sen. Men någon utgång blir det inte ikväll.. vilket innebär att alkoholprofilen kommer att vara grymt nöjd med mig ännu en gång eftersom att jag inte kan gå ut i helgen heller.

Prosit.

Problemet med att umgås med folk som äger dyra systemkameror och är bra på att fota är att man blir en sån fotosnobb själv. I början tänkte jag aldrig på det men nu kan jag komma på mig själv med att stå och tänka på vitbalanser och oskarpa ytor. Jag kan titta på bilder som jag skulle ha tyckt varit jättefina för inte så länge sen och höra mig själv säga att bilden är överexponerad.

Fast det är ju så. Man påverkas mer än man tror av dem man umgås med. Jag har fått kämpa med mig själv för att klara av att gå på A-brunnar sen jag började umgås med Josse och Marion öppnade upp en helt ny dimension gällande utseende på katter. Man kan ju inte låta bli att undra vad man själv har bidragit med. Förmodligen är det kramandet. Jag är en hopplöst intim person. Jag kan glatt kasta mig runt halsen på vilt främmande människor och glittra lika kärleksfullt som en bortsprungen hundvalp. Många gånger har jag lyckats hamna i rätt underliga situationer tack vare mitt kontaktbehov av fysisk karaktär.

Jag vet inte hur det kommer sig egentligen. Som barn hatade jag att bli kramad och pussad på, jag ålade mig ur famnen på alla släktingar innan de hann blinka. Nu känner jag snarare en smärtsamt kramande känsla bröstet om jag inte har fått krama någon på länge. Jaja, hellre en kärleksfull hundvalp än en stel fiskpinne.

Nu ska jag bege mig till Slussen och träffa Kristin, Östasiatiska museet here we come.

Att gå på Konstig Klubb eller att inte gå på Konstig Klubb, det är dagens mest patetiska fundering.

Sist jag var där blev det totalt kaos och jag drog vid två tiden. Nu vill mina vänner gå dit igen och det känns ungefär som att stå i sjön med vattenfyllda stövlar. Det finns en hel del som talar emot stället. Bara det att det kostar 120kr att komma in svider i plånboken och att klubben hyr fabriken, ett par iskalla fabrikslokaler med andra ord som endas värms upp av antalet människor som befinner sig där, är inte heller så kul. Sist frös jag som fan. Dessutom är det dyrt om man inte väljer att köpa fatöl.

Sen finns det en till faktor som spelar in. Om min äckliga exchef kommer dit så är det som att slänga alla pengarna i sjön. Han var där sist och större delen av kvällen gick åt till att försöka undvika hans kladdande händer. Det är vid sådana tillfällen jag önskar att jag hade en muskulös pojkvän på två meter som skulle kunna lyfta upp alla idioter och slunga dem flera hundra meter. Det skulle kännas så befriande men eftersom att jag hatar att stå på tå så tror jag inte att den drömmen kommer att kunna bli verklighet.

Konstig Klubb är inte bara dåligt. Musiken är skitbra och ljussättningarna rätt unika. Dessutom är det stort och det hänger en hel del roliga människor där. Men jag vet fortfarande inte om det väger upp. Vi får la se hur jag gör.

Vilken normalt funtad människa som helst skulle ha insett att ens tanken på att ha en hamster och en attacktränad katt ihop inte skulle fungera. Nu låter det som att Castor är någon slags pitbull vilket inte riktigt stämmer men han får gå ute och är en jävel på att jaga möss. Men Ellen blev kär i Vera vid första ögonkastet så det var inget att tala om.

Ni kan nog tänka er vad som hände denna gråmulna söndagsmorgon. Ellen tog ut sin lilla älskling ur buren, satte sig i soffan med henne i knäet och gullade en stund inte ont anande. Det min stackars lillasyster inte visste var att Castor låg och lurpassade på henne. När rätt tillfälle gavs hoppade han ner i soffan, tog Vera i munnen, kastade sig ner på golvet och rusade ut genom ytterdörren. Precis som att han visste att han utförde ett mord men inte kunde hålla sina djuriska instinkter i schack.

Resten av förmiddagen gick åt att trösta stackars traumatiserade Ellen. I ena sekunden hade hon hållit en kär familjemedlem i famnen och i nästa var hon borta. Jag och mamma försökte få det att låta som att Castor hade släppt ut Vera i det fria, att hon var lycklig i ett litet varmt bo under snön, allt för att minska de psykologiska såren.

Jag blev arg på Castor, visst blev jag det men jag kan inte skylla på honom ändå. Han är faktiskt en katt och han brukar jaga små Veror dagligen. Det var en olycka som förmodligen inte skulle ha kunnat undvikas, men det känns lite sorgligt. Vera var en så mysig hamster. Hon var handtam och nyfiken, gillade att vara med och pep glatt när man kom och skulle göra rent buren. Hon hade så mycket personlighet som en hamster kan ha. Jag tror att jag får tända ett ljus och hålla en tyst minut för den lilla pälsbeklädda varelse som gjorde så stort intryck på oss. Sov så gott lilla Vera.

Jag vaknade vid fyra i morse och kunde inte för mitt liv somna om. Och vad gör man fyra på morgonen om man inte kan sova och internet har lagt ner? Jo, det som jag alltid gör när ångesten trycker i bröstet och universum håller på att falla ner över mig. Jag sätter på Eva Cassidy och börjar pyssla. Det kan låta som en rätt underlig metod men det fungerar varje gång. Vare sig jag tar fram broderigrejerna, mina stickpinnar eller pärlorna så kommer alltid en känsla av lugn över mig när jag får arbeta med händerna. I natt så gick jag upp i köket och tog fram kokboken. Medan snön sakta seglade ner till marken utanför fönstret slog jag upp ett av mina favoritrecept. Grymt onyttigt men himmelskt gott.

Fudge:

3dl     strösocker
50g    smör
2dl     grädde
1msk vaniljsocker
2msk kakao
50g    sötmandel, skållad och hackad

När jag var klar runt sex gick jag och la mig igen och vaknade inte förens jag hörde glädjetjut från köket ett par timmar senare. - Mamma titta, det snöar och jultrollet har varit här igen!

Ibland känner jag mig som ett misslyckat projekt.

En clown utan vare sig humor eller dräkt.

Ibland undrar jag varför vissa har det svårare än andra,

varför vi inte hjälper varandra.

Ibland är jag en lerklump omöjlig att forma,
hur mycket än väderleken väljer att storma.
Ibland glittrar stjärnorna på min kind
och jag förvandlas till en sprudlande virvelvind.
Ibland längtar jag till fjärran länder,
till vajande palmer och ändlösa stränder.
Ibland svämmar mitt hjärta över
och ibland har jag svårt att skilja vänster från höger.
Men vad gör det,
när man kan skratta med sådan lätthet?

Det är så hemskt hur människor kan kliva in i ens liv, förändra en helt och sen bara tacka, vända sig om och kliva ut igen. Man hinner aldrig blinka, aldrig säga hur mycket de betytt för en. Jag vet att jag tänker för mycket men jag kan inte låta bli att undra vad som hände sen. Facebook hjälper ju bara till en viss gräns.

Ett par gånger har jag fått chansen att uppdatera. En gång var på krogen där jag fick syn på ett välbekant ansikte. Det visade sig vara killen som mobbade mig i tre år och sedan frågade chans på mig, som fick cancer. Jag hade någonstans i mitt stilla sinne accepterat han förmodligen dött eftersom att han försvunnit. Det var inte alls så att jag gladdes över det, han var trots allt inte hjärnan bakom alla elaka namn som haglade över mig under lågstadiet. Att han frågade var som honung för min sårade självkänsla. Jag svarade inte ja men jag blev ändå varm inombords.

Den andra gången var när jag hittade min vapensyster på facebook. Vi satt praktiskt taget ihop under hela dagistiden och trots att jag flyttade till stockholm och hon till Holland så fanns det ingenting som kunde bryta spindeltråden som band oss samman. Vi var som blodssystrar och det fanns ingen som förstod oss så som vi själva gjorde. Men i sexan hände något och någonting kapade tråden som vi hållit så hårt i alla år. Breven blev färre och telefonsamtalen likaså. Sen hittade jag henne då och vi håller fortfarande i våra repstumpar.

Det finns fortfarande flera handfullar människor som jag grubblar över var de tagit vägen. De människorna som försvann.

"there is no point in going on, I don't wanna hurt your pokémon" och "have no fear ash is here". Haha, man undrar ju om de kommer på så vitsiga fraser med flit. Jag älskade pokémon när jag var liten. Den spännande världen som öppnades upp i och med pokémon debuten slukade mig med hull och hår. Jag kunde komma på mig själv med att tänka "när jag dör vill jag hamna i pokémonvärlden". Jag medger att min fascination var något störd men det fanns något så lockande med de mysiga varelserna som alla hade ett visst läte och som fick plats i en ficka.

Jag är ett stort fan av anime serier överhuvudtaget. Det är något med de underliggande anspelningarna, vackra dragen och de annorlunda historierna. Jag dras till vackra detaljer, något som stämmer väl in på mitt stjärntecken, Oxen. Jag har faktiskt lärt mig en hel del stjärntecken på sistone, fick något ryck när jag tittade upp på den kalla och klara Novemberkvällen och tog med mig laptoppen och en filt ut på altanen. Sen satt jag där i mörkret och lyckades finna delfinen, hela Orion m.fl.

När jag satt där för mig förlorade jag mig i Universum ett tag. Det händer ibland att jag bara glider ut i yttre rymden. Att jag funderar på vad det finns för varelser där ute och om de undrar lika mycket som jag gör. Jag funderar över hur de lever och hur deras planeter ser ut, vad de äter och hur de ser ut. Kanske är det så att man är menad för någon snygg rymdis där ute. Man undrar ju.

Jag hade Björns hatt, benvärmare och min stjärnbeklädda klänning igår. Har en känsla av att jag var en syn för världen. Jag hade faktiskt tänkt ta av mig benvärmarna men det blev liksom inte så, alkoholen har en tendens att ta bort alla normer för klädstil och dessutom så var det kallt på Baba. Jag vet inte varför de envisas med att ha på megafläktarna på dansgolvet under vintern. Det blir inte så varmt i lokalerna utan det slutar alltid upp med att indiekidsen står hoptryckta i små grupper för att försöka spara på värmen.

Jag förstår inte hur jag ska orka bege mig in till stan, ännu mindre följa lillstrumpan till stallet. Men ett löfte är ett löfte och trots att jag mestadels bara vill vrida nacken av de uppsnofsiga stallettjejerna eller slå dem på händerna när de rycker i betslet så ska jag ta mig igenom det här. Det är så dålig stämning på Enskede Stallet och egentligen är det djurplågeri att ha hästarna i så små hagar och köra dem så hårt som de görs.

Om jag någonsin skulle bli djurrättsaktivist så skulle det vara det första jag skulle ge mig på, efter att ha räddat världshaven från den osynliga massdöd som sprider sig från kusterna och utåt. Än så länge skänker jag bara pengar till Greenpeace. Jag skulle vilja ha superkrafter, typ som moder jord. Jag skulle vilja kunna stoppa ner fingrarna i jorden och få blommor att växa och få regn att falla och sånt.

Huj. Nu får det vara nog med bakistankar, dags att återvända till verkligheten.

Total lycka, snön ligger faktiskt kvar på marken och trots att jag vet att det kommer att förvandlas till slask på nolltid så vägrar jag tänka på det nu. Det är något speciellt med snö, med vita saker överhuvud taget. Jag har alltid varit fascinerad av vitt. Hur regnbågar kan bildas genom glasbitar mot ett vitt papper och allt sånt.

En gång när jag var liten hängde min pappa upp vita lakan i hela lägenheten på tork. Så storögt som bara barn kan se på världen tittade jag först på de vackra varelserna som fladdrade i vinden och sedan på min pappa. "Varför gör du så fint pappa?"

Min bror hoppade fram bakom dörren med krigsmålning nu när jag kom hem från stan och jag skrek ett riktigt skräckfilmsskrik, något som jag aldrig lyckats med tidigare.

Nu har jag plötsligt fått ett erbjudande om att vara aupair i Los Angeles på obestämd tid och erbjudandet är lockande. Samtidigt så pratar Jennifer om en musiker som skulle vara intresserad av att starta ett projekt med mig. För att göra det hela ännu värre så mailade ett företag och vill att jag ska komma på intervju för ett kontrakt på ett år, jag vill börja plugga på SLU i höst och jag har chansen på en lägenhet på söder. Hur i helvete gick det här till?

Jag har gått arbetslös i flera veckor och verkligen inte haft någonting att göra och nu står jag plötsligt mitt i ett skyfall av val. Jag vill så gärna åka bort och Los Angeles med sin oändliga sandstrand och häftiga down town skulle vara så grymt. Dessutom så får jag betalt för att vara där i solljuset. Men om projektet som Jennifer pratar om går i lås så kan jag inte för mitt liv tacka nej till det.

Samtidigt så skulle jag få min trygghet säkrad i ett år med hjälp av kontraktet och då har jag råd med lägenheten. Men jag vill ju börja plugga också. Det här känns så jävla svårt. Vad jag än väljer så förlorar jag något annat. Man kan väl tycka att utbildningen kan vänta men jag vill ju inte lalla runt för länge heller.

Ibland önskar jag att jag hade någon som bara kunde peka på en destination åt mig och säga "Gå åt det hållet så löser det sig". Man borde kanske bara sätta sig på ett plan till Indonesien och bygga sig en liten hydda på en strand någonstans, det känns som att det skulle vara så enkelt då.

Barnsligt förtjust som jag är i alla vackra julkulor och ljusformationer sken jag upp som en sol när jag såg en präktig gran stå på Medborgarplatsen igår. Jag har en känsla av att jag såg lite rolig ut när jag stod med ett brett leende på läpparna under den stirrandes uppåt. men i alla fall, jag vet att jag är för gammal för julklappslistor och att jag borde ha förstått vid det här laget att man aldrig får vad man önskar sig men jag har ändå skrivit en önskelista.

Julia önskelista

- Snö

- Helt såld på tunnelbanereklamen vill jag självklart ha en gryningsväckarklocka som väcker en med ljus och fågelsång. Istället för den som jag har nu som låter som en siren.

- Soundtracket till Spirited away, Princesse Mononoki, Totoro eller Howls Moving Castle.

- biocheckar eftersom att Josse har smittat mig med sitt biosyndrom.

- Fred på Jorden.

- En prenumeration på Illustrerad Vetenskap så att jag kan lära mig vad "Nukliofila attacker bakifrån" betyder.

- och sist men inte minst, ett apelsinträd

Jag kom precis hem från en visit hos Jennifer med Marion. Jag har gosat med perserkattungar, blivit erbjuden ett jobb som technosångerska och kommit överens med Jennifer om att hon ska bli min nya kulturella kompis. Att hon är trettio+ gör inget, hon är liksom bara så gammal som hon känner sig. Dessutom så är hon världens bäste frisör.

När jag då kom hem så mötte Bubbles mig i dörren med ett kärvänligt pip. Jag klappade på honom en stund och gick sedan ner i mitt rum för att göra mig i ordning för sänggående när jag hörde ett hjärtskärande skri från översta trappsteget. Jag vände mig om och såg min lilla kattunge stå högst upp, tittandes oroligt på mig. Jag lockade på honom men han sträckte bara försiktigt ner tassen och drog tillbaka den när han insåg att  han inte nådde ner. Sedan tittade han bara skrämt på trappan. Jag började plötsligt förstå vad som stod på och hjälpte honom försiktigt ner på första trappsteget. Tveksamt nosandes hoppade han strax efter upp igen och fortsatte pipa. Min lilla kattunge har aldrig sett en trappa förut.

Bubbles är alltså inte bara rädd för mörker, spolade toaletter och ensamhet. Han är också fobiskt rädd för trappor. Jag måste påminna mig själv varje dag om att allt är nytt för honom och kognitiv beteendeterapi börjar bli ett vanligt inslag i min och Bubbles vardag. Men han spinner och sover på min arm och jag vet att han älskar mig för han piper så fort jag går runt ett hörn och han inte ser mina ben längre.

I månader, för att inte nämna år har jag ratat indiemusiken. Jag har inte förstått mig på de osynkroniserade rytmerna och de annorlunda rösterna som omfamnar de vågade och aningen vulgära tonerna. När jag har tvingats att lyssna till indiemusik har jag suttit som på nålar och bara väntat på att rösterna ska spricka, att det ska låta falskt eller att någon ska spela fel.

Länge lyssnade jag på the Ark, Kent, the Kooks och the Hives men längre än så sträckte sig inte intresset.
Den "tyngre" musiken klarade jag inte av. Gitarrslingorna var ovana för mig och jag ryggade tillbaka. Jag backade bakåt och låste ute den så kallade indiemusiken. Nu i efterhand så måste jag nog säga att jag aldrig förstod vad indiemusik var för något och att jag är inte helt säker på det nu heller. Därför är det lite skrämmande.

Jag kan utan tvekan definiera soul och plocka ut jazzstycken ur femtiotalsrocken men det här är en helt ny arena för mig och mycket har jag fortfarande svårt för. Efter tvångsmatning från mina kompisar fann jag den dock smyga sig in i min vardag. Jag kunde finna den stå och hålla om mig, sjunga med mig. Jag hade låst upp dörren i sömnen och nu var musiken överallt. Mina musikaliska öron kunde äntligen snappa upp vackra stycken, urskilja dolda budskap och lidelsefulla toner. För faktum är att det aldrig spricker. Indiemusiken spelar hela tiden på gränsen mellan vad som är fult och vackert och det är en spännande värld man kliver in i.  Indiemusiken bor i gränslandet och spelar med hjälp av den eviga skymningen. Det finns inga svulstiga toner eller hårda ord, det behövs inte.

Ibland skräms jag av Marions övernaturliga psyke. Hon kan gå rätt in i en videobutik, spänna ögonen i ett fodral och säga, den här ska du se, den här kommer vara bra. Och hon har rätt varenda gång, jag är så impad!

Idag valde hon ut filmen Meet Bill, som jag var rätt tveksam till med tanke på den tråkiga beskrivningen och den något otydliga framsidan men så fort jag tryckt in cd:n i datorn och första scenen kom upp på skärmen var jag fast. Jag skrattade, jag grät och jag har inte känt mig så här invaggad i mitt lycksaliga tillstånd på länge.

Meet Bill är en film om att hitta sig själv och att våga ta lite lättare på livet. Filmen har allt, fyrverkerier, fantastiska soundtracks, sagan om en något underlig vänskap, en scen involverande en anka, vapen och lite knark förstås. Så pallra dig ner till närmaste videobutik för den här lilla diamanten får inte missas. Skit i att framsidan är randig och det faktum att Jessica Alba är med för jag lovar, den kommer att förändra din syn på livet!

Han hade lika gärna kunnat sparka mig i magen eller slagit mig i ansiktet, resultatet skulle ha blivit det samma. Jag ville bara sjunka till golvet, krypa ihop i fosterställning och glömma att jag var där just då.

Hur kan en så obetydlig kommentar från en så liten människa betyda så mycket i min värld? Jag visste inte ens vad han hette i efternamn men det spelade ingen roll för plötsligt var hela min kväll förstörd och jag gick hem med brännande tårvätska under ögonlocken.

Jag kämpar med min kropp, det har jag gjort sen den började utvecklas i fyran. Jag avskyr på sätt och vis mitt blonda hår och min D kupa eftersom att jag aldrig kan komma ifrån mitt utseende. Jag hatar Viktoria Silverstedt, playboy brudarna och Marilyn Monroe med anledning av att de har satt normen för mitt utseende. Jag kan bege mig vart som helst i världen, ha på mig vad som helst, det spelar ingen roll för jag är är redan stämplad innan jag kommer dit. Blondin, Bystblondin, Bimbo.

Om jag kunde få en krona för varje gång jag funderar över varför kvinnor vill förstora brösten eller färga håret blont skulle jag vara multimiljadär vid det här laget. Jag kan inte för mitt liv fatta varför, hur mycket jag än grubblar på det. Hur kan man vilja utsätta sig själv för det jag kämpat med i hela mitt liv? Hur kan man ha som högsta önskan att bli utdömd som en korkad och lättfotad tjej efter en enda blick? För problemet med att vara bystblondin är just att det är det enda folk ser. De ser inte den lilla intellektuella och roliga tjejen som bor i mig utan bara det vulgära skal jag kallar kropp. Jag får aldrig ens en chans hos de killar jag faller för, jag finns inte i deras blick.

Det är alltid någon som ser mer mystisk och spännande ut, någon som man vill upptäcka. På en bystblondin sitter ju personligheten på utsidan och intelligensen i hårrötterna. Det vet ju alla....

Jag vet att jag inte borde ha stått kvar, att jag inte borde ha haft ett leende på läpparna när jag promenerade den korta biten hem från platsen där vi skiljts åt. Men det finns så mycket man inte borde. Man borde inte dricka alkohol och man borde inte äta glass men det gör man ju ändå så vad spelar det för roll?

 Det finns bara ett hemligt kontrakt och det är att vi dricker te och inte alkohol när vi träffas. För trots att jag har kommit över dig sitter de där pyttesmå kardborreflagorna kvar, och med alkohol i kroppen är det som att jag ger mig ut i skogen på nytt och är sedan tvungen att sitta och pilla i flera veckor igen.

Vi är kompisar och jag har kommit över dig, men ändå promenerade jag hem leende i natten.

Ibland tänker jag på mig själv som ett tangentbord med massor med olika knappar som reagerar på olika sätt om man trycker på dem. Vissa styr känslor och jag har som i alla amerikanska krigsfilmer en stor röd knapp med skydshölje så att ingen panikslagen underordnad skulle få för sig att trycka på den.

Igår steg Generalen in i mitt personliga krigsrum och alla radade upp sig i led. Jag kände hennes tunga steg mot marmorgolvet eka i det knäpptysta rummet och hur hon fäste sin bestämda blick på knappen.
- Mr Bennet, what seems to be the problem?

En liten kille som osade intelligens med glasögon och labbrock kom framspringandes till Generalens sida och svalde hårt innan han yttrade frasen, - General, as it looks right now we have a code 16.

Under mindre av en sekund kunde man skymta lite osäkerhet i Generalens ansikte men hon samlade sig snabbt och vände tillbaka blicken mot höljet på stridspanelen. - Then I gues that there is nothing left to do, sa hon med bryskhet i rösten och sköt undan skyddet för att sedan trycka ner knappen med hela handflatan.

Igår natt var jag gift med en söt kille med krulligt hår i fem minuter, helt på hans initiativ. Han höll mig i handen och frågade om jag tyckte om ödlor.  Jag var rätt lycklig under de fem minuterarna. Kände mig säker med min hand i hans. Jag har aldrig varit gift på låtsas förut men det var rätt trevligt, han fick mig att skratta och jag tror att hans hand trivdes rätt bra med min den med. Efter fem minuter önskade han mig lycka till i livet så den killen kommer nog aldrig att träffa honom igen, och skulle jag göra det så skulle det nog ändå inte vara samma sak.

Sen träffade jag han som gör allt så svårt hela tiden. Han som inte vill ha mig. Genast suddades leendet på mina läppar ut och jag gick för att söka tröst på dansgolvet och försöka glömma mig själv i tonerna från de dunkande högtalarna. Jag visslade, dansade, sträckte mig efter ljusprismorna i taket och lyckoruset kom tillbaka.

Jag begav mig iväg på nya äventyr när jag utan förvarning fastnade i din blick. Du vackra varelse med korpsvart hår och glittrande ögon. Du som fortfarande gör det svårt att andas. Världen stannade till, fjärilarna i magtrakten fick liv igen och jag fick stänga munnen för att försäkra mig om att de inte flög ut i känsloyran. Jagsökte din blick, du log tillbaka och jag hämtade min jacka i garderoben.

Ensam vandrade jag hem i novembernatten ännu en gång. Ensam, men inte bruten, och med munnen stängd. De där fjärilarna går inte att lita på.

Jag tänker på dig ofta. Lite för ofta, men jag kan inte hjälpa det. I perioder tänker jag mer eller mindre på dig men du finns alltid där, i mina tankar. Om kvällarna kan jag finna mig själv fundera över vad du gör eller var du är. Ibland fantiserar jag om vem det är som gör dig lycklig, vem det är som får dig att le sådär vackert så att det skär djupa skåror i mig av längtan.

Mitt trånande tar sig ann många ansikten men att lätt snudda vid din arm och känna den statiska elektriciteten i mina avdomnade fingertoppar efteråt är den mest omisskännliga. Att jag kan finna glädje i att höra din röst eller bara av att se dina läppar forma ord är bräcklig form av förälskelse men det finns ingen som berör mig så som du gör och gjort.

Jag kan utan vidare förlora mig själv i dina glittrande ögon fastän jag vet att de aldrig är vända mot mig. Och jag kan inte förmå mig att slingra mig ur mitt destruktiva sätt eftersom att lyckan av att bara se dig på håll får min inre vågmätare att ge med sig utan motstånd.

Det kan gå veckor, månader eller till och med år men du finns ändå alltid hos mig. Mina nervbanor har kört in i ett spår som inte går att brytas och förtvivlan över att du aldrig velat ha mig och aldrig kommer vilja det heller spelar ingen roll för min längtan efter dig har fastnat i rytmen av mina hjärtslag.

Du har fastnat i rytmen av mina hjärtslag.

Haha, idag är första gången sedan dödskallepankakan (se tidigare inlägg) som jag vågat närma mig plättlägget. Något osäker och lite skakig blandade jag ihop smeten för att sedan ta ett djupt andetag och sätta igång. Och det gjorde jag rätt i för idag gick det som en glans, till och med första pankakan blev fin och gyllenbrun. I'm back in business!

Dagens kreativa handling blev att lyssna på klassisk musik och läsa pittstim. Resten av dagen gick åt till att städa och spenderade tid med min bror framför final fantasy 7, ett av de bästa rpg spelen som någonsin gjorts. Jag vet att jag är nördig men när man har spelat sig igenom alla zelda samt mario spelen så kan man ju lika gärna löpa hela linan ut.

Nu ska jag iväg och träffa Kristin. Vi ska dricka öl och förbereda oss mentalt inför att bli nertrampade på Baba. För ikväll ska det dansas. Ikväll ska jag dansa och glömma morgondagen så se upp alla indiekids för här kommer vi.

Ciao

Förlåt mig för jag har syndat rätt rejält. Nu får jag igen med råge för min dumhet och min lättja. Jag har frossat och gett efter för begäret till pizza.

Det var nämligen så att jag och Marion gick till Pizzahut och åt lunchbuffé och jag har nog aldrig mått så här illa i hela mitt liv om man räknar bort de gångerna jag varit riktigt bakis eller magsjuk förstås. Jag tänker inte beskriva i detalj hur jag känner mig men jag kan i alla fall underdrivet säga att det är en smula obehagligt. Usch.. undrar om jag någonsin kommer kunna äta pizza igen eller om det för alltid kommer att vara ihopkopplat med illamående framöver. Bara framtiden kan utröna svaret.

De sju dödssynderna

- Högmod
- Girighet
- Vällust
- Avund
- Frosseri
- Vrede
- Lättja

Det här är det absloluta beviset på hur störd jag faktiskt är. För trots att jag bestämt mig för så lite som 22timmar sen att jag skulle lägga ner med det här självutplånande beteendet jag håller på med så kommer jag ändå på mig själv med att sätta mig ner vid datorn och börja skriva. Ett dysfunktionellt hopplöst fall skulle nog psykiatrikerna beskriva mig som. Aja skitsamma, det är min blogg och jag får göra vad jag vill med den, Mohahaha.

Jag har funderat på att börja odla ett apelsinträd. Om man vill få frukt när man är femtio så måste man väl börja nu liksom. Det tragiska med alla mina växter dock är att så fort jag åker bort så tar min mamma kål på dem. Jag vet att hon inte gör det med mening men det är som att hon har svarta fingrar. Så fort hon rör vid dem så faller de döda till marken. Det är inte som att jag har någon agg emot min växtdödande mamma, nu suckar jag mest när jag kommer hem och sätter igång operation "rädda det som räddas kan".

Det jag ville komma till var i alla fall att hon oavsiktligt mördade mitt fina apelsinträd i somras så nu får jag börja på ny kula. När jag tänker efter så får jag alltid börja på ny kula när jag kommer hem från något resmål för det lyckas ofta bli så att mina småsystrar velat sova i mitt rum eller att de har lekt primadonnor med min sminklåda så att det enda som finns kvar är en stor brun utsmetad massa när jag kommer hem. Jag ska aldrig glömma när jag kom hem från Brighton och jag fan en halv björk innanför dörren till mitt rum. Hur den kom dit eller varför den var där har jag aldrig lyckats klämma ur dem.

Nu rör det mig inte i ryggen längre och det måste ju innebära att jag har nått en ny slags mognad. Eller kanske snarare att jag har accepterat att jag är som en rotlös virvelvind som drar runt över ängar och städer. Nu menar jag inte att jag är något slags destruktivt massförstörelsevapen, så långt skulle jag inte ens jag dra det. Jag tror att jag får tänka över det här med virvlevindsteorin lite.

See you soon

De tre hektiska dagarna på jobbet har varit, ja, hektiska helt enkelt. Mycket noggrannhet krävdes och idag fick jag skäll för första gången av min arbetsledare, fast hon blev så ångerfull efteråt att jag fick gå på rast trots att jag redan hade fått mina. Utöver mina vanliga arbetsuppgifter har jag dessutom varit tvungen att leta efter Broccolis busskort som mystiskt nog lyckades försvinna ur hans ficka varje gång jag fått en bunt fribiljetter. Jag har haft mycket att hålla ögonen på med andra ord.

Jo just det! Jag har fått eskort av Securitas flera gånger eftersom att jag har hanterat så hiskeliga summor med pengar och jag har nog aldrig känt mig så viktig i hela mitt liv som när min biffiga bodyguard sa till folk att flytta på sig så att jag kunde komma fram. Självklart öppnade han dörren för mig också. Allt som fattades var liksom "I will always love you". Förutom det så har jag hunnit med en snabbvisit i starwarsvärlden hemma hos Thomas och en fika med mina kära fotonördar.

Nu är det söndag kväll och jag är helt jävla slutkörd, hjärnan värker och det flyger små hundralappar framför ögonen på mig. Jag är så glad att jag ska få sova ut imorgon, natti natti.

Ja, jag vet att klockan bara är sju.

Mystiken tätnar...

'Fallandes genom ett töcken av färgglada fjärilar landar Malva mjukt på gräsbeklädd klippavsats. Här har hon befunnit sig många gånger. Det var här allt tog slut, eller snarare här allt började. I vaket tillstånd lurar minnena henne lätt, men i drömmen skingras dimman och ljuset blir skarpare.

Vännen står nära henne, så nära att hon nästan kan dra fingrarna genom hans rufsiga korpsvarta hår. Han har så sorgsna ögon, hennes vän, men trots att han vill tala med henne så tar orden slut innan han ens försökt och det enda som når hennes ögon är brusandet från havet. Istället sänker han förtvivlat axlarna och räcker över lappen innan han försvinner bort längs promenadvägen de båda vandrat för att ta sig dit. Själv står hon kvar med utsläppt hår i sin blommiga klänning och förstår ingenting, hur många gånger hon än läser på remsan.

Malva har ju kommit bara för hans skull, och så går han bara? Tacksamt sugs hon ner i ännu en virvel men denna gång av moln som blir mörkare och mörkare och sedan blir allt suddigt. Hon känner ett broräcke dallra och lukten av eld precis innan solljuset kittlar hennes näsa tillräckligt mycket för att hon sömnigt ska slå upp ögonen och känna drömmen försvinna ut i ingenting lika fort som den övermannat henne.

Lukten av stekta ägg får magen att dra ihop sig för att sedan brista ut i ett hungersvrål. Inte särskilt utsövd kastar sig Malva ändå ur sängen och ger sig ut i köket i jakt på något att tillfredställa magen med. Till sin besvikelse stöter hon på en av gästerna som tydligen stannat över natten. Han granskar henne fräckt uppifrån och ner.

 - Jasså Malva, sovit gott? Helst ställd över hans granskande blickar nickar hon, greppar två päron och rusar ilsket tillbaka till sitt rum.  - Äckliga idiot, mumlar hon och kryper ner i sängen igen.

Väl mätt drar Malva på sig jeans och en stor polotröja, stoppar en hundring i fickan, drar fingrarna över asken en sista gång och hoppar lätt ut genom fönstret ner på marken. Leende möter hon solens smekande strålar.  - God morgon solsken, jag saknade dig igår.

Efter en stunds promenerande får Malva syn på en svart skinnjacka upphängt i ett träd, lite smått fundersamt tar hon ner den och granskar den noggrant. - Vem skulle vilja lämna en såhär fin jacka hängandes i ett träd? Hon ser sig omkring ett par gånger innan hon oprytt sluter den omkring sig. Som hennes mamma skulle ha sett ut om hon sett Malva nu, tänker hon med ett brett flin på läpparna och fortsätter vandringen mot stan.

Tänk dig följande, du sitter på jobbet, det är en enormt lång kö till din kassa, du är fokuserad och som i ett slags transliknande tillstånd när det plötsligt kommer fram en man i ungefär femtioårsåldern, rätt överviktig med både flint och gulnande naglar, och befaller dig i ett brutalt tonfall, - titta på mig! för att sedan säga, - Vad söt du är!
 
Nu vet ju inte jag hur många killar som kan tänka sig in i den här situationen men jag tänker inte sitta här och placera in folk i fack idag så jag hoppas att ni kan det.

I alla fall. När han sa det var det som att min hjärna la av, jag tappade all sans och kunde inte göra annat än att stirra på honom, dels förvånad och dels obekväm i situationen. Till råga på allt så började jag rodna...
Jag vet att det var en komplimang och att jag borde ha sagt tack och skrattat lite åt det. Eller åtminstånne kommit med en dryg kommentar som "Ja det får jag ju höra hela tiden" men det enda jag kom för mig att göra var att fråga om han ville ha en enkel eller en kombibiljett. Damen efter kunde inte hålla sig utan frågade om min pojkvän ofta kom förbi och skämde ut mig på det här sättet. För ett ögonblick övervägde jag att fråga henne om hon har varit hos optikern på sistone men jag avstod.

Sen började jag fundera över när jag sist blivit kallad något i närheten av söt eller för den delen vacker och kunde inte komma på när. Eller jo föresten, på ace i våras. Men om man lyckas bli helt sinnesrubbad bara för att en ful och något obehaglig man säger att man ser bra ut är det ju något som inte stämmer...

Dagens slutsats: I have to get out more

Förutom att jag ändrat namnet på vår något mystiska hjältarinna så är det här ett smakprov på historien som jag lovat. Så här är sagan om Malva, tidigare känd som Nova. Läs och börja undra.

- Ibland gör kärlek en illa, som att dansa på ett broräcke och plötsligt trilla.

Hon kramar försiktigt den luggslitna lappen i sin knutna näve under tiden som den andra sakta stryker utmed balkongräcket. Det livgivande vårregnet faller tungt men inne på balkongen är det torrt och tryggt. Varsamt öppnar hon handen och vecklar ut remsan så att de tillsynes obetydliga orden blir synliga. Så länge sen det var hon hade hittat den, så länge att hon glömt när det var.

Utan förvarning öppnas balkongdörren och den rogivande tystnaden byts mot skratt och skrål. Kvickt stoppar hon ner remsan i klänningsfickan och får till ett spänt leende. - Förlåt att jag gick ut men det blev lite kvavt.

Ett roat leende faller över hennes mammas läppar. Malva vet att hon genomskådar henne men hon orkar inte prata ikväll, orkar inte bli analyserad ikväll. - Jag ska nog gå och lägga mig, jag börjar bli riktigt trött, säger Nova och låtsas dölja en gäspning. Annika suckar tungt och den bekanta bekymmersrynkan åker fram. - Du slipper väl umgås ikväll, men du måste komma iväg och träffa lite människor Nova. Du borde verkligen sluta gå runt och dagdrömma hela tiden, det är inte bra.

För att inte ge efter för begäret att börja bråka igen så lämnar Malva sin fristad utan att yttra ett enda ord till. Med sänkt huvud påbörjar hon operation "ta sig till sitt rum utan att behöva prata med någon". Det går smidigt idag, förmodligen för att folk har börjat ge upp om henne. Väl säker bakom stängd och låst dörr sjunker hon trött ner på stolen framför sitt skrivbord. Hon tar upp den lilla lappen ur fickan och placerar den ömt i sin låda där tygstycket av siden snabbt omsluter den, som om den saknat sin livskamrat och undrar vart den hållit hus. Hon stänger asken men kan inte låta bli att föra fingrarna över det snäckprydda locket så som hon gjort så många gånger innan hon suckande drar handen till sig och fastnar med blicken i spegeln.

Vem är den här flickan i spegeln, denna vackra och finlemmade varelse med skogsfärgade ögon och lockigt kastanjefärgat hår i knut? Inte är det hon i alla fall. Näst intill brutalt rycker hon ur tofsen och skakar lättat ut sin hårman. Mascaran som hennes mamma bett henne ta på tvättar hon bort och den åtstramande klänningen vars enda syfte är att göra det svårt att andas åker hastigt in i garderoben där den hör hemma.

Istället drar hon på sig sin älskade pyjamas i regnbågsfärgat tyg och öppnar fönstret för att få omges av regnets vyssjandes sång. Än en gång ser hon sig i spegeln men denna gång med ett leende. Håret lockar sig i den fuktiga luften som banar sin väg genom det öppna fönstret och styrkan lyser i de gröna ögonen, hon känner sig mer levande än på länge.

Tänk om de kunde se henne nu, mammas alla vänner och potentiella plånböcker, vild och frigjord i den regnbågsfärgade pyjamasen. Skrattandes faller hon ner på sängen bland kuddar och täcken. Tröttheten kommer smygande och innan hon vet ordet av har regnets trummande vaggat henne till sömns.

Min första dag på jobbet och trots att det gick lite trögt i början så började det rulla på rätt smidigt efter inte allt för lång tid, sen att det saknades tvåtusen i kassan när jag gick hem talar vi inte så högt om.. jag svär att jag är oskyldig!

Någon gång under förmiddagen kom en person, som jag hädanefter kommer att referera till som Broccoli, och ställde sig brevid mig. När jag märkte vem det var, började en hel del fakta rulla upp i huvudet på mig. Jag vet vad Broccoli heter, vilken klass människan gått i, något om ett landställe, vilka Broccoli brukar hänga med, och det bara fortsatte. Allt detta visste jag trots att jag aldrig i hela mitt liv sagt så mycket som hej till Broccoli. Hur sjukt är inte det?

När jag kom på mig själv med att praktiskt taget radda upp hela Broccolis livshistoria fick jag svälja hårt och stoppa händerna under kassadisken för att inte slå till mig själv, eller ännnu värre, börja skratta hysteriskt inför mina kunder som redan nu började se något förbryllade ut över mitt minspel.

När tillströmningen av folk slutat och det var lugnt ett tag började jag och Broccoli prata, vi snackade mest om jobb men det var trevligt ändå. Ju mer vi pratade desto mer blev jag medveten om att Broccoli inte har den blekaste aning om vem jag är, vilket är rätt förståeligt men det gjorde mig bara mer illa till mods. Helst hade jag bara sjunkigt genom marken men eftersom att det inte var möjligt så försökte jag sluta se så avslöjande ut som jag vet att jag gör när jag vet, har sagt eller gjort något pinsamt. Min plan fungerade bra och när mitt pass var över så kunde jag smidigt ta mig därifrån utan att lyckas utbrista "Hejdå Broccoli och föresten, jag vet vad du gjorde i gymnasiet!"

På det hela taget har det här varit en bra dag, Castor lever och kommer att bli återställd. Jag avslöjade inte mig själv och det var tydligen inget underligt att det saknades tvåtusen i min kassa.

Puss och kram, kexchoklad

Min dag började inte särskilt bra, jag skulle ha jobbat men så ringde de när jag stod och skakade på Lindes tvärbanestationen och sa att jag inte behövde komma in idag så det var bara att traska hem igen. Lite modstulen men ändå fast besluten att göra någonting av denna dag skakade jag liv i den något bakis Axel över msn och bad honom följa med mig på Naturhistoriska museet. Han gick med på dealen och så bar det av.

När vi krånglat oss förbi kassan och alla rader med barn som varit på studiebesök så förundrades vi först över hur enorma Tigrar är och hur små de ser ut på TV men det var när vi kom in i Polarzonen som det verkligt roliga började. Axel fastnade genast framför montern med Sjölejon och jag måste säga att även jag blev lite imponerad över hur gigantiska de är. Sen petade vi på glaset till fågelmontrarna och konstaterade att glaset var förvånansvärt välputsat. Fast alla kanske inte går runt och petar på glasen heller. Läsandes en skylt om sillgrisslor hörde jag plötsligt Axel utbrista, - men titta, där är ju en sån där... ehh... vitbjörn. Jag slet mig något undrande från skylten och såg att han pekade på en isbjörn. Jag är kanske en hemsk kompis men jag kunde inte låta bli att skratta.

När vi sedan kom in på Sveriges natur området kom han med ännu fler roliga kommentarer. Som när jag stod och kärleksfullt tittade en uppstoppad vildsvinsunge i ögonen och Axel rynkade på näsan med orden, - de där är jävligt farliga vet du. Eller när jag förklarade att Strandtitorna skyddar sina ungar från fiender genom att själva spela skadade och han tittade på minken som skulle föreställa den hotande faran och frågade, - äter verkligen ekorrar fågelägg?

 Ännu en gång skrattade jag nästan så att jag grät, fast ska jag vara helt ärlig så säger det mycket mer om mig än det gör om honom för han var bakis och vem tycker egentligen att det är bisarrt roligt att kalla en mink för en ekorre?

mission accomplished, jag känner mig redan mer intellektuellt stimulerad.

Jag hinner inte med, det är bara att inse. Det finns så mycket jag vill göra och jag kan inte förstå hur jag kan ha så svårt att få arslet ur vagnen och sätta igång. Det är som att jag går runt och väntar på rätt tillfälle trots att jag vet att det inte finns något tillfälle som är rätt utan att vi bara har nuet och att man borde ta vara på det. Nu har jag i alla fall lyckats förmå mig att göra en lista för att få lite översyn på det som skapar sån ångest hos mig.

- Jag ska läsa minst en kurs i musik.
- Jag ska börja i en kör.
- Jag tänker lägga undan pengar varje månad.
- Jag vill hitta ett fast jobb.
- Jag vill bli lite mer trimmad.
- Börja Prenumerera på en vetenskapstidning och läsa den.
- Och bli mer kreativ, gå på museér, konserter, sätta mig in i intelektuella sammanhang.
- Jag vill helt enkelt stimulera mig själv mer.

Det är ju inga ouppnåerliga mål jag har direkt men det krävs en del arbete för att nå dit jag vill. Äsch, vad är det jag snackar om.. det är ju bara att sätta igång. Jag ska faktiskt gå och testa en kör ikväll. Önska mig lycka till!

Jag är en manshatande romantiskt lagd dagdrömmare. En något underlig kombination, personlighetsstörning skulle man nog också kunna kalla det eller "tillfälligt lobotomerad" som min körledare brukade säga om mig när jag försvann ut i oändligheten. Också undrar man varför man är singel... Drömmarna har varit en trygghet och en tillflyktsort under många år men nu på senare tid har jag mest känt att de ställer till det för mig när inte verkligheten kan mäta sig med det jag föreställt mig i huvudet. Jag vet inte ens om man kan kalla det drömmar för de kan bli så påtagliga. Det är som att jag kan ta på dem, kastas in i dem känslomässigt och isoleras från verkligheten. Jag hade inte tänkt bli såhär djup när jag började men som ni lär ha märkt av mina tidigare inlägg så har jag rätt svårt att hålla mig kvar vid ytan.

De som säger att det är lätt att leva ljuger inte bara för sig själva utan också för alla andra. Det är inte lätt att alltid vara stark och på topp, att alltid försöka vara den som klamrar sig fast vid den räkmacka man håller så kär. Det är inte lätt att leva. Kan vi inte bara acceptera det?

Jag reflekterar ofta över ordet självkänsla, vad det är och hur man ska kunna använda det till sin fördel. För ofta tycker jag bara att självkänsla är som en skranglig och oändlig trappa upp till "himlen". Det är så lätt att halka på de blöta, genomruttna trappstegen eller att gå igenom helt och hur långt man än klättrar verkar inte spela någon roll eftersom att man aldrig kommer enda fram. Det sjuka är att ju närmare jman kommer toppen, desto lättare verkar det vara att trilla tillbaka ner igen.

Ibland har jag bara satt mig ner på det trappsteget jag är på och vägrat flytta mig. Under de perioderna har jag sneglat lite upp på det vackra och skimrande ljuset men känt att det inte varit värt det.
I bland undrar jag faktiskt om det är värt det, att hela tiden klättra menar jag. För om man hela tiden kämpar och hela tiden sliter ut sig själv på den där förbaskade trappan så slutar ju livet aldrig att vara en kamp. En av de vackraste argument jag någonsin hört är ju att "livet ska inte vara en kamp, utan snarare som att flyta med i en varm ström".

Är det inte egentligen bättre att bara acceptera att man faktiskt har kommit halvvägs och att man kan värma sig i ljusets glans trots att man kanske inte kommit enda fram? Är det inte bättre att sluta klättra och vara lycklig där man är?

Alla familjer är lite skruvade och min är inte annorlunda. När jag igår satt och skakade i min säng efter dagens alla bakslag försökte jag komma undan siffran fyra tusen genom att tänka på andra underliga saker som inträffat under mina nitton år.

Det första jag kom att tänka på var när jag trillade i en bassäng på Lanzarote. Jag var omkring två år och jag blev så avundsjuk på min lillebror som fick all uppmärksamhet att jag hoppade i poolen. Såhär i efterhand har jag ingen aning om vad jag tänkte med men uppmärksamhet fick jag i alla fall. Min mormor kastade sig i med alla kläder och handväskan i högsta hugg när hon såg mig liggandes på botten och mamma kom skräckslaget springandes. Mormor dröp av vatten när hon kom upp med mig i famnen och sen fick jag minsann sitta i mammas knä. Snacka om svartsjuka...

Den andra händelse som kom till tanken var när jag fick magkatarr för första gången och min morbror fick spatt. Eftersom att jag aldrig varit med om magkatarr förut blev jag lite orolig därför att jag fick lite svårt att andas när jag rörde mig. Jag ringde upp morbrordoktor och det samtalet ska jag aldrig glömma. Istället för att han lugnade mig var det jag som fick lugna honom men han var så panikslagen att det slutade upp med att jag fick sitta på akuten i tio timmar för diagnosen "Potentiellt punkterad lunga" när jag kom in och diagnosen "självmordsbenägen" vägen ut.

Eller för att inte nämna den gången jag somnade på tåget till Lund och min pappa fick springa skrikandes åt tågkonduktören att hålla tåget tills att han hade fått av mig så att jag inte skulle sluta upp i Danmark. Jag vaknade av att hela vagnen garvade åt uppståndelsen.

När jag mindes det och mycket annat skumt började jag skratta så mycket att jag fick ont i magen. Plötsligt kändes det där med pengarna lite som en piss i oceanen.

Jag kan inte tro att det här är sant. Jag måste vara det största misstag som vandrar runt på den här Jorden. Varför kan aldrig någonting gå i rätt riktning för mig för?

Jag har lagt undan 4000kr, 4000 hårt fördärvade kronor som jag har slitit och kämpat för. Och vad tror ni händer? Jo precis det som absolut inte får hända. Jag har gjort det som man absolut inte får göra på några som helst villkor.

Jag skrev in fel kontonummer på överföringskontot. En liten ynka siffra blev fel och nu ligger mina 4000 i någon annans ficka... Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över mitt misstag. Jag har blivit av med massor med pengar och det finns ingen annan att skylla på än mig själv.

Varför var det här också tvunget att hända? Varför får jag aldrig bara vara glad och lycklig? Varför måste allt som inte händer någon annan hända just mig? Varför kan jag aldrig göra någonting rätt?

Nu vill jag bara gå och spy och glömma att jag någonsin föddes. Pengarna är borta och det finns ingenting jag kan göra. Jag är ett levande misstag, ett skämt.

Idag är en dag då Universum valt att gå emot mig i precis allt. Just nu känner jag mest för att sitta i ett hör och gunga autistiskt. Dagen började med att jag vaknade med nackspärr, sen lyckades jag mirakulöst spilla ner mig själv med ett glas apelsinjuice och få glassplitter i foten. Hela förmiddagen gick alltså åt för att plåstra om mig själv, torka bort mina blodspår och damsuga köket. För att göra den här dagen ännu mer djävulsk så fick jag det uppkört i ansiktet att jag inte är behörig till kurserna jag sökt i vår. Hata studera.nu...

Nu sitter jag alltså här och är alldeles klistrig med ångest över att behöva vara en utblottad arbetande samhällsmedborgare hela våren. Jag som så gärna hade velat vara del i något, och att plugga är så tryggt och roligt. Jag ville bara få njuta av en rolig kurs, är det för mycket begärt?

Tydligen... det är väl klart att jag inte har lidit tillräckligt redan, jag ska minsann inte tro att det är roligt att leva. Gudarna har nog jävligt roligt på mig och min stackars fots bekostnad.

Jag behöver en kram..

Pinsamt länge har min stackars fina Cort bara stått i sitt ställ, ekande tom och ostämd. Den här hösten har varit ett levande helvete och jag har på något mystiskt vis inte orkat sjunga, ännu mindre spela gitarr. Längtan efter att känna tyngden av min akustiska vän i knäet lämnade mig någon gång i augusti och har inte kommit tillbaka förens idag.

Det var i en liten musikaffär i Malmö som farsan och jag gick in på jakt efter en billig akustisk gitarr. Rätt som det var hittade jag en Cort för under tusenlappen och satte mig ner för att spela några ackord. Det var kärlek vid första tonen.
För trots att min billiga lilla gitarr inte ser mycket ut för världen så har den ett djup och en mjukhet i tonerna som passar min röst som hand i handsken. Jag behövde dock en andra bedömning och räckte den till farsan. När även han blev imponerad av hur bra den faktiskt lät vägrade jag släppa Cort förrän den var min på papper.
Sedan dess har vi hängt ihop och kompletterat varandra på ett bra sätt, men så släckte någon min musikaliska gnista och jag kunde inte förmå mig att ta Cort i händerna längre.

Men så var jag på spelning på Universitetet. Tjusningen med äkta musik kom tillbaka till mig och trots att jag missade Fritjof och familjen var magin tillbaka och mitt inre tomtebloss sprakade som aldrig förr.

Innan jag visste ordet av hade jag stämt gitarren.
Ännu en gång drog jag ömt fingrarna längs stålsträngarna och lade mitt första G sedan flera månader tillbaka. Så fort jag börjat spela var det svårt att förstå hur jag någonsin kunnat lägga Cort ifrån mig och med gåshud på armarna lät jag de lidelsefulla tonerna fylla rummet. Först när mina ovana fingrar började rodna och klaga på riktigt lade jag ifrån mig gitarren. Nu gör det lite ont att skriva men mer levande än såhär har jag inte känt mig på länge.

Finns det något värre än att vakna med feberfrossa och frusna tår? Just nu är jag både hängig hjärndöd, men jag ska slå tillbaka mot denna ovälkomna och snoriga inkräktare.

Tips för att bekämpa förkylningar:

- Låt bli mjölkprodukter
- Drick mycket, gärna grönt te
- Proppa dig full med C-vitamin
- Ät gärna Omega 3 kapslar
- Ta zinktillskott

Wish me luck

Självömkans timmar är förbi och jag vaknade faktiskt med ett leende på läpparna även om det kan vara svårt att tro med tanke på hur nere jag var för bara ett par timmar sen. Vafan, man får ju ta och rycka upp sig. Det är faktiskt en ny dag och världen rullar vidare. För det andra så går inte jorden under bara för att jag inte vet hur man raggar, det är väl ett kapitel jag missat helt enkelt.

Anledningen till förmiddagens glädje är att jag glömde dra ner persiennerna igår så när jag sömnigt öppnade ögonen möttes jag av regnbågsspel på väggen och rummet var ljust. Det kan göra en hel dag att bara få känna solstrålar i ansiktet. Om jag inte minns fel så var det en av Sannas kompisar som sa att vi här uppe i Norden kallas för det soldyrkande folket, och det ligger väl något i det. Nu ska jag ge mig ut och ta vara på de dyrbara solstrålarna.

Tjingeling

Att gå ut på klubb är för mig ungefär som att svälja en flaska cyanid. Det spelar ingen roll hur många välmenande ord jag får från mina kompisar eller hur mycket jag än själv inbillar mig att jag hör hemma där, för det gör jag inte. Jag är en otrygg person i grunden, det är inget jag sopar under mattan med, och att befinna sig på en så utsatt plats som krogen faktiskt är gör bara att jag går ner mig i skiten totalt.

På krogen är jag liten, knubbig, alldaglig och utsatt. Jag finns helt enkelt inte.  Inte för att jag gör det i det vardagliga livet heller men det är lättare att hantera mina sociala problem i nyktert tillstånd. Med alkohol i systemet slår jag slint och det slutar för jämnan med att jag är ensam och patetiskt ynklig.

Samtidigt så vet jag att jag inte är ful och att jag borde uppskatta mig själv för den jag är. Jag borde gå med huvudet högt och känna hur attraktiv jag faktiskt är men alla sådana fina repliker är så lätta att säga och så svåra att både ta till sig och försöka utföra i handling. Det är fortfarande svårt för mig att titta mig i spegeln utan att tycka att jag är ful och tjock, då kan man ju bara tänka sig hur jag blir i onyktert tillstånd. Bränt barn luktar liksom illa, det går inte att komma ifrån.

Jag trivs med mig själv när jag slipper jämföra mig med alla andra som jag automatiskt gör. Speciellt när man har så snygga kompisar som är så jävla bra på att ragga och kan ta spelet till en helt ny nivå. Krogen är lite som en kapplöpning, man måste vara först med att spana in snyggingen, ta tag i ögonblicket innan någon annan gör det för att sedan få det man vill ha, bara då är man en vinnare. Sen är det ju inte ens säkert att killen är intresserad av en... Det handlar alltid om att vara störst, bäst och vackrast. Men jag är inte det, jag är bara Julia och jag hinner aldrig med hur mycket jag än försöker.

När det kommer till kritan så är jag inte ens säker på att jag vill hänga med, för vad är egentligen ett fyllestrul eller ett fylleligg? Är verkligen krogen en vettig plattform för att träffa någon som får en att må bra morgon efter?
Inte vet väl jag egentligen men när man är så skygg och sårbar som jag är i grund och botten så är korgen mer skadlig är roande för min del. Men det är så lätt att tänka att "nästa gång så kanske jag kan supa mig snygg, nästa gång så kanske det är någon som kommer fram till mig".

Nu ska jag lägga mig och läsa pittstim, Klart slut.