Fotosnobb.
Problemet med att umgås med folk som äger dyra systemkameror och är bra på att fota är att man blir en sån fotosnobb själv. I början tänkte jag aldrig på det men nu kan jag komma på mig själv med att stå och tänka på vitbalanser och oskarpa ytor. Jag kan titta på bilder som jag skulle ha tyckt varit jättefina för inte så länge sen och höra mig själv säga att bilden är överexponerad.
Fast det är ju så. Man påverkas mer än man tror av dem man umgås med. Jag har fått kämpa med mig själv för att klara av att gå på A-brunnar sen jag började umgås med Josse och Marion öppnade upp en helt ny dimension gällande utseende på katter. Man kan ju inte låta bli att undra vad man själv har bidragit med. Förmodligen är det kramandet. Jag är en hopplöst intim person. Jag kan glatt kasta mig runt halsen på vilt främmande människor och glittra lika kärleksfullt som en bortsprungen hundvalp. Många gånger har jag lyckats hamna i rätt underliga situationer tack vare mitt kontaktbehov av fysisk karaktär.
Jag vet inte hur det kommer sig egentligen. Som barn hatade jag att bli kramad och pussad på, jag ålade mig ur famnen på alla släktingar innan de hann blinka. Nu känner jag snarare en smärtsamt kramande känsla bröstet om jag inte har fått krama någon på länge. Jaja, hellre en kärleksfull hundvalp än en stel fiskpinne.
Nu ska jag bege mig till Slussen och träffa Kristin, Östasiatiska museet here we come.
