Ibland undrar jag

Det är först när man får som man vill man inser att man inte har en aning om vad man vill egentligen. Jag kom in på en fantastisk utbildning i Uppsala och fann mig ståendes vid fyrisån utan att kunna komma på en enda anledning till vad jag gjorde där.

Jag undrar om jag tappade bort mig själv i det stilla vattnet och alla rådande sms för nu sitter jag här på en luddig matta och har inte en aning om vem jag är. Som om det misslyckandet inte vore nog så glömde jag min styrka och trygghet på tåget hem och oron gnager inom mig. Hur jag än väljer blir det fel trots att det lilla jag har kvar av min magkänsla säger tvärtom.

Det är som att jag har blivit bedragen av mig själv. Det mest ologiska är att jag längtar bort.

Vad är det jag längtar efter?

Jag var duktig på perrongen igår. Duktigare än man ska behöva vara när man ser sin vän och själsfrände ge sig iväg. Inte en tår rann ner för min kind innan tåget satts i rullning. Det enda jag kunde tänka på var den där gången en oredig hårtuffs i dödskallepyjamas kröp ner bredvid mig och sa att det var bra att vi i alla fall hade varandra. Den där gången jag svor dyrt och heligt för mig själv att aldrig lämna honom.

Nu verkar den överhängande faran så långt borta, likt en gammal och avlagd mardröm. Men när det var som verkligast fanns min spinkiga lillebror med hartänder och kluckande skratt alltid där. En barriär mellan mig och avgrunden.

 Jag har kanske behövt stå och skämma ut mig med stora glasartade tårar rinnandes ner för kinden på en tågperrong, som i vilken amerikansk film som helst. Tror till och med att det blåste kallt. Och det kniper och värker, men någonstans inifrån sprider lättnaden ut sig.

Han snubblar på orden, tar några skälvande andetag och jag kan nästan ana daggen på min egen kind, klistrad framför rutan som jag sitter . Hur mycket jag än vill så blir det aldrig plastigt. Hur många gånger jag än ser om den så tröttnar jag aldrig på de storslagna miljöerna och tafatta ordväxlingarna. Kanske är det för att den där hollywoodkyssen lyser vagt med sin frånvaro.

Jag vet ju att det inte är så det går till, att verkligheten inte ens på den tiden gick klädd i bommulsklänningar och skimrande sidenband. Men ibland önskar jag att det kunde få vara sådär vackert och skört som det bara är barns ögon och i sagor.

Återanvänder gamla ord gör jag också men jag kan inte få nog av dem. Lika lite som jag kan få nog av Eva Cassidy eller jordgubbar med chokladglass. Mitt i kaoset och oron kan jag slå på tvn och omges av engelsk landsbygd och subtila blickar när det är som bäst. Kanske är det därför jag älskar Jane Austens verk, eller är det den hopplösa romantikern i mig som känner höstlövens färgexplosion i antågande?

Mänskligheten har alltid sökt efter svar, långt innan vi kunde sätta ord på frågorna. Vi har ständigt letat efter något större än oss själva, längtat bortom den glödgande horisonten.

Ibland när frågorna blir för stora och när min existens försvinner in i ett virrvarr av atomer och galaxer är det bra att jag har de där vännerna att haka mig fast vid. De där människorna som inte ens behöver nypa en i armen för att bekräfta att man finns. Det räcker med en kram, ett par ord över internet eller ibland bara ett andetag i natten vid min sida för att jag ska landa i mig själv.

Alla förtjänar att ha sådana människor i sitt liv. Förut trodde jag inte att jag var värdig att umgås med folk som fick mig att må bra. Jag tvingade mig själv att ta hand om alla trots att jag nog var den som behövde bli räddad allra mest. Samtidigt byggde jag upp en sarkastisk och hård fasad. När den råbarkade feministen vuxit fram bevärdigade jag inte det manliga könet med en enda blick men önskade i all min ensamhet att någon bara kunde slå hål på glasbubblan jag bodde i.

Efter ett fruktansvärt filjmöljkshångel på debaser i lördags och en urladdning värd att skrivas in i historieböckerna är jag kanske inte fullfjädrad men jag är i alla fall mer av mig själv än jag någonsin varit. Jag utvecklas i takt med mänskligheten och den där strömmen jag brukade kämpa emot har äntligen fått mig att följa med.

Jag har fortfarande inte hittat det jag letar efter och kommer kanske aldrig att göra det heller men någonstans brinner en låga som jag trodde alla tårarna hade släckt. Livet är inte lätt som människa men det är i alla fall värt varenda sekund jag har av det. Jag vet inte om det här är farväl eller bara början, men mycket har hänt under ett års tid.

Jag är inte kär, men jag längtar i alla fall. Det är bättre än ingenting.

 Jag vet att jag har läst det någonstans, det hela var väldigt överraskande om jag minns rätt. Om varelsen som skrev det var upplyst eller bara hög vet jag inte, men alstret blev i alla fall en svindlande vacker mening.

Jag blir alltid lika förbluffad när jag träffar på meningar där orden verkar dansa med varandra. Man får känslan av att de har hittat sin plats i världen och de inger trygghet. Ännu mer effektfullt är det med människor som kan stegen, kanske till och med föra fram orden i sin famn över marmorgolvet.

Förlåt att jag drar iväg, men idag har jag lite svårt att låta bli. jag vill också ta ut svängarna, inte bara sitta på en stol och observera som jag så alltför ofta gör.

Igår natt när jag efter att ha kommit intumlande genom ytterdörren, smällt upp balkongdörren och krupit ner bland alla kuddar och överkast på mattan, kom jag till insikt om hur lite jag vet om livet. Det var så skönt att vara arton, då visste jag allt. Nu har jag inte en aning om någonting förutom att jag så gärna vill glida ner från femte reserv till antagen.

Det är säkrare att satsa på karriären.

Mitt bland bokhyllorna längst in på pocketshop gick jag sönder. Det kom så plötsligt och oförberett att jag fick hugga tag i närmaste väggavel och kippa efter luft.

Min lillebror ska flytta ifrån mig. Jag vet att det kan verka knäppt eftersom att jag faktiskt flyttade hemifrån först men det är ju inte samma sak. Allting som livet slängt på oss har vi mött tillsammans och de där kvällarna när mörkret verkat för påtagligt hade vi alltid styrkan hos varandra. Ett tag var han det enda som drev mig vidare.

Han kommer bli vuxen och man någon annanstans utan att jag får vara med. Usch, jag är helt värdelös på det här med separationer. Det är bara så tungt att älska. De lämnar en ju alltid i slutändan på ett eller annat sätt, de där människorna man lagt sitt hjärta i händerna på.

Ikväll är mina murar nedbrutna, ikväll vill jag inte att han ska lämna mig och ta med sig all den trygghet han så länge inneburit. Fast det skulle jag aldrig kunna säga till honom. Han behöver det här och jag vet det, men likförbannat sitter jag här med hushållsrullen i högsta hugg ändå.

Jag kommer att vara stark när han slänger in den sista flyttlådan i pappas baklucka och vi kramas hejdå. Jag kommer le  och be honom ringa snart. Sen kommer nog leendet förvridas när pappas gula volvo inte hörs längre.

Vad som kommer att hända när jag går in i hans rum efteråt och ser de tomma hyllorna och märkena efter hans sängben på golvet vågar jag inte svara på, men det blir nog ingen vacker syn.

Igår dumpade vi ölen och läppstiftet för parmesanlax, några droppar rödvin och, efter ett par minuters dividerande, två burkar Ben & Jerry. Vi hyrde film utan några större incidenter och fnittrade oss igenom korridorerna på Ica. Långt efter läggdags skildes jag och Marion åt utanför Kristins port. Fredagsmys är grymt underskattat!

Lite köksporr för alla er som inte vet hur man hanterar överdimensionerade gurkor invirade i plast.

Marion - Den är riktigt grov

Jag - Och stor..

Kristin - Och den är hård, har ni känt?

 Kristin - Men jag får inte upp den!

Jag vet att jag måste göra något åt den här dagen. Att sitta invirad i ett duntäcke med en kopp kaffe klockan 12.49 är inte riktigt likt mig. Speciellt inte när det finns så mycket som borde göras. Det värsta är bara att jag inte kan minnas vad det är jag behöver ta tag i, men så har jag alltid sympatiserat med Nevil Longbottom och Nalle Puh på så många olika nivåer.

Ciao!