Lillebror.
Jag var duktig på perrongen igår. Duktigare än man ska behöva vara när man ser sin vän och själsfrände ge sig iväg. Inte en tår rann ner för min kind innan tåget satts i rullning. Det enda jag kunde tänka på var den där gången en oredig hårtuffs i dödskallepyjamas kröp ner bredvid mig och sa att det var bra att vi i alla fall hade varandra. Den där gången jag svor dyrt och heligt för mig själv att aldrig lämna honom.
Nu verkar den överhängande faran så långt borta, likt en gammal och avlagd mardröm. Men när det var som verkligast fanns min spinkiga lillebror med hartänder och kluckande skratt alltid där. En barriär mellan mig och avgrunden.
Jag har kanske behövt stå och skämma ut mig med stora glasartade tårar rinnandes ner för kinden på en tågperrong, som i vilken amerikansk film som helst. Tror till och med att det blåste kallt. Och det kniper och värker, men någonstans inifrån sprider lättnaden ut sig.
