Vi står och faller med varandra.
Jag vet att jag har läst det någonstans, det hela var väldigt överraskande om jag minns rätt. Om varelsen som skrev det var upplyst eller bara hög vet jag inte, men alstret blev i alla fall en svindlande vacker mening.
Jag blir alltid lika förbluffad när jag träffar på meningar där orden verkar dansa med varandra. Man får känslan av att de har hittat sin plats i världen och de inger trygghet. Ännu mer effektfullt är det med människor som kan stegen, kanske till och med föra fram orden i sin famn över marmorgolvet.
Förlåt att jag drar iväg, men idag har jag lite svårt att låta bli. jag vill också ta ut svängarna, inte bara sitta på en stol och observera som jag så alltför ofta gör.
Igår natt när jag efter att ha kommit intumlande genom ytterdörren, smällt upp balkongdörren och krupit ner bland alla kuddar och överkast på mattan, kom jag till insikt om hur lite jag vet om livet. Det var så skönt att vara arton, då visste jag allt. Nu har jag inte en aning om någonting förutom att jag så gärna vill glida ner från femte reserv till antagen.
Det är säkrare att satsa på karriären.
