Ibland undrar jag

Igår natt var jag gift med en söt kille med krulligt hår i fem minuter, helt på hans initiativ. Han höll mig i handen och frågade om jag tyckte om ödlor.  Jag var rätt lycklig under de fem minuterarna. Kände mig säker med min hand i hans. Jag har aldrig varit gift på låtsas förut men det var rätt trevligt, han fick mig att skratta och jag tror att hans hand trivdes rätt bra med min den med. Efter fem minuter önskade han mig lycka till i livet så den killen kommer nog aldrig att träffa honom igen, och skulle jag göra det så skulle det nog ändå inte vara samma sak.

Sen träffade jag han som gör allt så svårt hela tiden. Han som inte vill ha mig. Genast suddades leendet på mina läppar ut och jag gick för att söka tröst på dansgolvet och försöka glömma mig själv i tonerna från de dunkande högtalarna. Jag visslade, dansade, sträckte mig efter ljusprismorna i taket och lyckoruset kom tillbaka.

Jag begav mig iväg på nya äventyr när jag utan förvarning fastnade i din blick. Du vackra varelse med korpsvart hår och glittrande ögon. Du som fortfarande gör det svårt att andas. Världen stannade till, fjärilarna i magtrakten fick liv igen och jag fick stänga munnen för att försäkra mig om att de inte flög ut i känsloyran. Jagsökte din blick, du log tillbaka och jag hämtade min jacka i garderoben.

Ensam vandrade jag hem i novembernatten ännu en gång. Ensam, men inte bruten, och med munnen stängd. De där fjärilarna går inte att lita på.