Man kan bara göra sitt bästa.
De som säger att det är lätt att leva ljuger inte bara för sig själva utan också för alla andra. Det är inte lätt att alltid vara stark och på topp, att alltid försöka vara den som klamrar sig fast vid den räkmacka man håller så kär. Det är inte lätt att leva. Kan vi inte bara acceptera det?
Jag reflekterar ofta över ordet självkänsla, vad det är och hur man ska kunna använda det till sin fördel. För ofta tycker jag bara att självkänsla är som en skranglig och oändlig trappa upp till "himlen". Det är så lätt att halka på de blöta, genomruttna trappstegen eller att gå igenom helt och hur långt man än klättrar verkar inte spela någon roll eftersom att man aldrig kommer enda fram. Det sjuka är att ju närmare jman kommer toppen, desto lättare verkar det vara att trilla tillbaka ner igen.
Ibland har jag bara satt mig ner på det trappsteget jag är på och vägrat flytta mig. Under de perioderna har jag sneglat lite upp på det vackra och skimrande ljuset men känt att det inte varit värt det.
I bland undrar jag faktiskt om det är värt det, att hela tiden klättra menar jag. För om man hela tiden kämpar och hela tiden sliter ut sig själv på den där förbaskade trappan så slutar ju livet aldrig att vara en kamp. En av de vackraste argument jag någonsin hört är ju att "livet ska inte vara en kamp, utan snarare som att flyta med i en varm ström".
Är det inte egentligen bättre att bara acceptera att man faktiskt har kommit halvvägs och att man kan värma sig i ljusets glans trots att man kanske inte kommit enda fram? Är det inte bättre att sluta klättra och vara lycklig där man är?
