På äventyr med Axel
Min dag började inte särskilt bra, jag skulle ha jobbat men så ringde de när jag stod och skakade på Lindes tvärbanestationen och sa att jag inte behövde komma in idag så det var bara att traska hem igen. Lite modstulen men ändå fast besluten att göra någonting av denna dag skakade jag liv i den något bakis Axel över msn och bad honom följa med mig på Naturhistoriska museet. Han gick med på dealen och så bar det av.
När vi krånglat oss förbi kassan och alla rader med barn som varit på studiebesök så förundrades vi först över hur enorma Tigrar är och hur små de ser ut på TV men det var när vi kom in i Polarzonen som det verkligt roliga började. Axel fastnade genast framför montern med Sjölejon och jag måste säga att även jag blev lite imponerad över hur gigantiska de är. Sen petade vi på glaset till fågelmontrarna och konstaterade att glaset var förvånansvärt välputsat. Fast alla kanske inte går runt och petar på glasen heller. Läsandes en skylt om sillgrisslor hörde jag plötsligt Axel utbrista, - men titta, där är ju en sån där... ehh... vitbjörn. Jag slet mig något undrande från skylten och såg att han pekade på en isbjörn. Jag är kanske en hemsk kompis men jag kunde inte låta bli att skratta.
När vi sedan kom in på Sveriges natur området kom han med ännu fler roliga kommentarer. Som när jag stod och kärleksfullt tittade en uppstoppad vildsvinsunge i ögonen och Axel rynkade på näsan med orden, - de där är jävligt farliga vet du. Eller när jag förklarade att Strandtitorna skyddar sina ungar från fiender genom att själva spela skadade och han tittade på minken som skulle föreställa den hotande faran och frågade, - äter verkligen ekorrar fågelägg?
Ännu en gång skrattade jag nästan så att jag grät, fast ska jag vara helt ärlig så säger det mycket mer om mig än det gör om honom för han var bakis och vem tycker egentligen att det är bisarrt roligt att kalla en mink för en ekorre?
mission accomplished, jag känner mig redan mer intellektuellt stimulerad.
