Att våga leva ut drömmen.
Jag missuppfattar det här med att blogga med flit, vilket ni kanske har märkt. För det är bara att inse, mitt liv är rätt tråkigt när det kommer till kritan. Jag har fantastiska vänner och ett rätt sjyst liv men det är ju inte spännande direkt. Jag har ingen riktig talang, en IQ nivå på medel, ser okej ut och äger ingen kämpar glöd över huvud taget. Jag är som vem som helst med andra ord, surprise!!
En gång trodde jag att jag kunde bli vad som helst, jag var bombsäker på att jag skulle stå på scener över hela världen och att jag skulle kunna göra en skillnad här i världen med den talangen som jag trodde att jag hade. Fast vad spelar det egentligen för roll om man kan ta ett par toner? Det finns så många därute som är fantastiska musiker som aldrig kommer någonstans. För i slutändan handlar det inte om musik, det handlar om att kunna sälja sig själv på ett sätt som jag inte klarar av.
Jag vet inte exakt när det hände, när jag slutade tro på min egen förmåga. Drömmen om att sjunga dog någonstans i gymnasiet, jag gjorde sinnesjukt såligt ifrån mig under alla framträdanden och plötsligt fanns jag inte längre. Nu beror det väl lite på hur man menar med dåligt, det var ju inte som att de buade och kastade saker på mig direkt men jag kände inte att jag kom fram, eftersom att jag slutade tro på mig själv gick det självklart sämre när jag väl stod på scen.
Jag vet innerst inne att de tunna banden som sitter i min hals är värda sin vikt i guld och att jag har ett sound som berör men jag vet inte om jag vågar leva ut den drömmen. Tänk om man trillar och slår sig liksom. Ändå tänker jag ta med mig gitarren ner till skåneland och spela in de låtar som jag har. Sen får vi helt enkelt se.
