Ibland blir jag rädd..
Min första dag på jobbet och trots att det gick lite trögt i början så började det rulla på rätt smidigt efter inte allt för lång tid, sen att det saknades tvåtusen i kassan när jag gick hem talar vi inte så högt om.. jag svär att jag är oskyldig!
Någon gång under förmiddagen kom en person, som jag hädanefter kommer att referera till som Broccoli, och ställde sig brevid mig. När jag märkte vem det var, började en hel del fakta rulla upp i huvudet på mig. Jag vet vad Broccoli heter, vilken klass människan gått i, något om ett landställe, vilka Broccoli brukar hänga med, och det bara fortsatte. Allt detta visste jag trots att jag aldrig i hela mitt liv sagt så mycket som hej till Broccoli. Hur sjukt är inte det?
När jag kom på mig själv med att praktiskt taget radda upp hela Broccolis livshistoria fick jag svälja hårt och stoppa händerna under kassadisken för att inte slå till mig själv, eller ännnu värre, börja skratta hysteriskt inför mina kunder som redan nu började se något förbryllade ut över mitt minspel.
När tillströmningen av folk slutat och det var lugnt ett tag började jag och Broccoli prata, vi snackade mest om jobb men det var trevligt ändå. Ju mer vi pratade desto mer blev jag medveten om att Broccoli inte har den blekaste aning om vem jag är, vilket är rätt förståeligt men det gjorde mig bara mer illa till mods. Helst hade jag bara sjunkigt genom marken men eftersom att det inte var möjligt så försökte jag sluta se så avslöjande ut som jag vet att jag gör när jag vet, har sagt eller gjort något pinsamt. Min plan fungerade bra och när mitt pass var över så kunde jag smidigt ta mig därifrån utan att lyckas utbrista "Hejdå Broccoli och föresten, jag vet vad du gjorde i gymnasiet!"
På det hela taget har det här varit en bra dag, Castor lever och kommer att bli återställd. Jag avslöjade inte mig själv och det var tydligen inget underligt att det saknades tvåtusen i min kassa.
Puss och kram, kexchoklad
