Gitarren
Pinsamt länge har min stackars fina Cort bara stått i sitt ställ, ekande tom och ostämd. Den här hösten har varit ett levande helvete och jag har på något mystiskt vis inte orkat sjunga, ännu mindre spela gitarr. Längtan efter att känna tyngden av min akustiska vän i knäet lämnade mig någon gång i augusti och har inte kommit tillbaka förens idag.
Det var i en liten musikaffär i Malmö som farsan och jag gick in på jakt efter en billig akustisk gitarr. Rätt som det var hittade jag en Cort för under tusenlappen och satte mig ner för att spela några ackord. Det var kärlek vid första tonen.
För trots att min billiga lilla gitarr inte ser mycket ut för världen så har den ett djup och en mjukhet i tonerna som passar min röst som hand i handsken. Jag behövde dock en andra bedömning och räckte den till farsan. När även han blev imponerad av hur bra den faktiskt lät vägrade jag släppa Cort förrän den var min på papper.
Sedan dess har vi hängt ihop och kompletterat varandra på ett bra sätt, men så släckte någon min musikaliska gnista och jag kunde inte förmå mig att ta Cort i händerna längre.
Men så var jag på spelning på Universitetet. Tjusningen med äkta musik kom tillbaka till mig och trots att jag missade Fritjof och familjen var magin tillbaka och mitt inre tomtebloss sprakade som aldrig förr.
Innan jag visste ordet av hade jag stämt gitarren.
Ännu en gång drog jag ömt fingrarna längs stålsträngarna och lade mitt första G sedan flera månader tillbaka. Så fort jag börjat spela var det svårt att förstå hur jag någonsin kunnat lägga Cort ifrån mig och med gåshud på armarna lät jag de lidelsefulla tonerna fylla rummet. Först när mina ovana fingrar började rodna och klaga på riktigt lade jag ifrån mig gitarren. Nu gör det lite ont att skriva men mer levande än såhär har jag inte känt mig på länge.
