En drömmares värld
Jag är en manshatande romantiskt lagd dagdrömmare. En något underlig kombination, personlighetsstörning skulle man nog också kunna kalla det eller "tillfälligt lobotomerad" som min körledare brukade säga om mig när jag försvann ut i oändligheten. Också undrar man varför man är singel... Drömmarna har varit en trygghet och en tillflyktsort under många år men nu på senare tid har jag mest känt att de ställer till det för mig när inte verkligheten kan mäta sig med det jag föreställt mig i huvudet. Jag vet inte ens om man kan kalla det drömmar för de kan bli så påtagliga. Det är som att jag kan ta på dem, kastas in i dem känslomässigt och isoleras från verkligheten. Jag hade inte tänkt bli såhär djup när jag började men som ni lär ha märkt av mina tidigare inlägg så har jag rätt svårt att hålla mig kvar vid ytan.
Det är något med hästar, de är så starka, vackra och trygga. Drömmen om en egen häst har funnits med hos mig länge. När jag var liten var jag i stallet jämt och det är något med lukten av hö som lugnar sinnena. I stallet försvinner all stress och det ligger något harmoniskt över att bara stå och luta sig mot en häst och känna dess varma andetag mot ens kind. Det är nog en dröm som aldrig kommer lämna mig.
