Eller kanske inte då...
Det här är det absloluta beviset på hur störd jag faktiskt är. För trots att jag bestämt mig för så lite som 22timmar sen att jag skulle lägga ner med det här självutplånande beteendet jag håller på med så kommer jag ändå på mig själv med att sätta mig ner vid datorn och börja skriva. Ett dysfunktionellt hopplöst fall skulle nog psykiatrikerna beskriva mig som. Aja skitsamma, det är min blogg och jag får göra vad jag vill med den, Mohahaha.
Jag har funderat på att börja odla ett apelsinträd. Om man vill få frukt när man är femtio så måste man väl börja nu liksom. Det tragiska med alla mina växter dock är att så fort jag åker bort så tar min mamma kål på dem. Jag vet att hon inte gör det med mening men det är som att hon har svarta fingrar. Så fort hon rör vid dem så faller de döda till marken. Det är inte som att jag har någon agg emot min växtdödande mamma, nu suckar jag mest när jag kommer hem och sätter igång operation "rädda det som räddas kan".
Det jag ville komma till var i alla fall att hon oavsiktligt mördade mitt fina apelsinträd i somras så nu får jag börja på ny kula. När jag tänker efter så får jag alltid börja på ny kula när jag kommer hem från något resmål för det lyckas ofta bli så att mina småsystrar velat sova i mitt rum eller att de har lekt primadonnor med min sminklåda så att det enda som finns kvar är en stor brun utsmetad massa när jag kommer hem. Jag ska aldrig glömma när jag kom hem från Brighton och jag fan en halv björk innanför dörren till mitt rum. Hur den kom dit eller varför den var där har jag aldrig lyckats klämma ur dem.
Nu rör det mig inte i ryggen längre och det måste ju innebära att jag har nått en ny slags mognad. Eller kanske snarare att jag har accepterat att jag är som en rotlös virvelvind som drar runt över ängar och städer. Nu menar jag inte att jag är något slags destruktivt massförstörelsevapen, så långt skulle jag inte ens jag dra det. Jag tror att jag får tänka över det här med virvlevindsteorin lite.
See you soon
