Att våga dansa i skymningen.
I månader, för att inte nämna år har jag ratat indiemusiken. Jag har inte förstått mig på de osynkroniserade rytmerna och de annorlunda rösterna som omfamnar de vågade och aningen vulgära tonerna. När jag har tvingats att lyssna till indiemusik har jag suttit som på nålar och bara väntat på att rösterna ska spricka, att det ska låta falskt eller att någon ska spela fel.
Länge lyssnade jag på the Ark, Kent, the Kooks och the Hives men längre än så sträckte sig inte intresset.
Den "tyngre" musiken klarade jag inte av. Gitarrslingorna var ovana för mig och jag ryggade tillbaka. Jag backade bakåt och låste ute den så kallade indiemusiken. Nu i efterhand så måste jag nog säga att jag aldrig förstod vad indiemusik var för något och att jag är inte helt säker på det nu heller. Därför är det lite skrämmande.
Jag kan utan tvekan definiera soul och plocka ut jazzstycken ur femtiotalsrocken men det här är en helt ny arena för mig och mycket har jag fortfarande svårt för. Efter tvångsmatning från mina kompisar fann jag den dock smyga sig in i min vardag. Jag kunde finna den stå och hålla om mig, sjunga med mig. Jag hade låst upp dörren i sömnen och nu var musiken överallt. Mina musikaliska öron kunde äntligen snappa upp vackra stycken, urskilja dolda budskap och lidelsefulla toner. För faktum är att det aldrig spricker. Indiemusiken spelar hela tiden på gränsen mellan vad som är fult och vackert och det är en spännande värld man kliver in i. Indiemusiken bor i gränslandet och spelar med hjälp av den eviga skymningen. Det finns inga svulstiga toner eller hårda ord, det behövs inte.
