Ibland undrar jag

Jag är en rätt hopplös människa. Jag är så vek att jag nästan aldrig orkar slåss för det jag vill ha utan lägger mig hellre platt på marken och erkänner mig besegrad innan ens matchen satt igång. Det jobbiga i längden blir att ju fler gånger du lägger dig ner, desto svårare blir det att resa sig upp för att orka ta igen i nästa match. Tillslut ligger man bara där i sin glänsande och oanvända matchtröja, helt loj och stilla, med armarna utsträckta som ett tecken på att man redan har givit upp.  Det farliga med att ligga kvar är att man så lätt glömmer varför man ens gav sig upp i ringen från början.

Och det är när man glömmer det som det svåra börjar. Det är då självkänslan packar sina väskor och sticker till Bahamas och man själv står kvar vinkandes adjö. Det är då man slutar våga le lyckligt, det är då man inte vågar titta åt den person man längtar mest efter i hela världen. Det är då de falska tonerna tränger sig igenom en barriär av skönsång, och det är då livet blir ett levande helvete. För när man glömt vad det var man kämpade för i början man bleknar bort till ingenting. Som att någon blåst ut ljuset som lyste upp alla vackra färger som utgjorde ens personlighet. Kvar blir en grånande, förlorad själ som inte kommer ihåg varför den sitter hulkandes på en landningsbana.

Jag har varit där och jag är påväg tillbaka men den här gången vägrar jag ge mig utan en fajt.