Att våga släppa taget
Igår vandrade jag och en av mina bästa vänner på djurgården. Jag väljer att skriva vandra eftersom att vi alltid lyckas gå runt en mil när vi ska ut och "promenera". Med rejäl träningsvärk i benen hamnar vi uteslutande varje gång på ett mysigt café någonstans i stan med varsin kakbit i handen, men också med något bättre samvete.
När vi vandrar är det ofta ett genomgående tema som diskuteras. Det kommer förmodligen inte som någon chock när jag säger att det handlar om det motsatta könet. Så mycket vånda och förvirring som hela problematiken skapar så kan man behöva vädra sina problem, helst flera gånger om dagen om jag känner min bästis rätt.
Det som dock följde med mig hem den kvällen efter att vi kramats och jag önskat henne lycka till inför kvällens strapatser var hennes fråga om jag hade släppt Honom med stort H. Till mitt stora förtret kom inte svaret på direkten, utan det fastnade någonstans mellan halsgropen och tänderna. När jag sedan tänkte ännu mer på hela fenomenet med att släppa taget så vet jag inte om jag någonsin lyckats släppa någonting.
Människor fastnar på mig ungefär som kardborrar gjorde på ens favorittröja när man var liten och lekte i skogen. Irritationen var alltid lika stor när man såg de små bruna bollarna som hängde i tröjärmen. Man kunde visserligen rycka bort en stor bit av den läbbiga massan men de där små taggiga fröna gick helt enkelt aldrig bort hur mycket man än pillade. Tillslut tröttnade man på att sitta och fingra på dem så man lät dem helt enkelt sitta kvar där och fortsatte istället leken.
Också Tillslut då så ställs man inför frågan om man ska slänga sin favorittröja eller låta fragmenten av det förflutna sitta kvar, som ett minne av det fantastiska och hemska som gjort oss till dem vi är. Jag har min uppe i en låda på vinden.
Jag har min kardborretröja på mig fortfarande, vad sägs om att frigöra oss helt innan nästa valborg och kasta dem i elden? :P Grymt bra inlägg!!! :)
Det skulle kännas som en fin början på något nytt :)
