Stop and stare.
I ögonblicket jag insåg att jag haft sönder pappas hårddisk började ögonen fyllas och jag slungades tillbaka till min barndom, som vanligt när något går fel.
Varför jag krymper när jag gör fel eller något inte går vägen vet jag inte. Det är som när någon av manligt kön blir arg i min närhet och rädslan skjuter orospilar in bröstet på mig utan minsta ansträngning. Varför?
Jag har alltid varit livrädd för att göra fel, att inte vara till lags. Det ledde ofta till stora bekymmer eftersom att den naturligaste vägen ur problem var att ljuga, intalade jag mig själv i alla fall. Självklart fattade ju alla att jag ljög vilket bara ledde till ännu mer problem och till slut hade jag trasslat in mig så mycket och jacken blivit så djupa att gropen jag grävt blivit för djup för att kunna klättra ur. Som femtonåring svor jag att aldrig dra en vals igen utan bara ytterst sällan unna mig att undanhålla nformation, vilket jag lever efter. Men just nu känns det så lockande att säga att jag inte vet vad som hänt, att jag inte alls tappat den i golvet för att jag är så jävla klumpig.
Så här sitter jag på rummet, tjugo år gammal och medveten om vad jag måste göra, med en trasig hårddisk i handen och längtar bara efter att få lösas upp i intet. Längtar efter att bara få försvinna. Önskar det man egentligen inte får och undrar samtidigt varför jag inte kommit längre..
