Vindarnas dal.
Stadsparken gungade igår kväll och själv var jag stolt som en tupp. Eller höna kanske man borde säga? Den korekta frasen vore nog stolt som en kyckling eftersom att han är min pappa men hur kul låter det egentligen?
Aja skit samma, jag svämmade över av kärlek i alla fall. Det händer rätt ofta i fel sammanhang och jag vet att mina kompisar brukar bli rätt obekväma när jag plötsligt börjar glittra av lycka utan någon som helst synlig anledning. Igårkväll passade det hela i sitt sammanhang för en gångs skull. Självklart blev jag erbjuden en tripp till Laholm i en av de snyggaste raggarbilar jag någonsin vilat blicken på. Trist att killen med backslick och lackskor med klack inte var lika inbjudande. Dessutom skulle jag ju upp tidigt nästa morgon.
Såhär låter garagerock när det är som skarpast - New Rotics
Anledningen att jag sitter här och drömmer just nu beror dock mest på att jag sett Nausicaä från vindarnas Dal. Ännu en "tecknad" film av Hayao Miyazaki. Så bra att det nästan inte är sant. Nu har jag knappt några oöppnade verk kvar, vilket är lite panikframkallande. Det är samma sak med att läsa sista delen i en bokserie man förvillat sig i, eller lyssna sönder en låt för all del. Jag mår utan undantag fysiskt dåligt efteråt. Det är nästan som att mista en vän eller bli dumpad. Man kan alltid titta tillbaka men det blir aldrig samma sak som den där första svindlande bergochdalbanan.
Jaja, man får väl njuta så länge kicken varar och jag ska sluta babbla, ni får sova så gott!
Du får ta och se resten av Studio Ghiblis filmer! Mr Miyazaki är inte ensam om underverk!
Fast jag tycker faktiskt att han är allra skarpast av dem.
