Change came in disguise.
Så har man varit på Morfar Ginko också. Jag hade ingen aning om att det var så stort. Vart man än gick så verkade det finnas ännu ett utrymme eller hemlig gång att upptäcka, både över och under marken. Det känns som ett sådant där ställe som jag kommer börja uppskatta om några år. Igår hade jag behövt 90s trots att Bonden spelade åttiotalsmusik.
Och dagens tips killar, be inte om att få låna tjugo kronor samtidigt som du tar en tjej på rumpan. Han var rätt nära på att gå därifrån med en blåtira om vi säger så..
Sen träffade jag på ännu en gammal klasskompis som inte kände igen mig. Jag är väl helt enkelt inte samma tjej längre. Det känns faktiskt något betryggande med tanke på att jag flöt genom skolåren med konstig-stämpel i pannan. Nu såhär i efterhand är jag glad över det. Jag fick utrymme att utvecklas i lugn och ro, allt jag gjorde och sa var redan underligt så till slut ryckte de mest på axlarna även om glåporden alltid slank ur dem.
Idag har lillsyrran kalas och jag och förklädet är inbjuden, hör och häpna. Jag har en känsla av att jag kommer få tvätta bort marängsmet ur håret imorgon, tioåringar kan vara rätt... vilda.
