Hjärnspöken..
Så var mitt intrång på Lundagård slut för den här gången. Illamåendet och sorgen ligger tryckt över bröstet men jag har för mycket i huvudet för att bryta ihop fullständigt. Egentligen skulle jag behöva kollapsa och börja om men den här muren är för hal, jag får inget fäste.
Dessutom kan jag inte sova. Enda sedan jag var barn har jag haft god nattsömn, som det så vackert heter, men sen ett par veckor tillbaka är det något som jagar mig. Likt förbannat vaknar jag senast halv fem varje morgon kallsvettig och med andan i halsen.
Jag flyger upp, livrädd utan att komma ihåg vad det är som skrämmer så. En mardröm som svävar ifrån mig så fort ögonlocken slås upp. Vad är det som får hjärtat att skena, vad är det jag inte mins?
Det kan ha med morgondagen att göra. Jag är rädd för att göra fel, för att allt ska gå åt helvete. skräckslagen inför alla valen som ligger på mina axlar, var ska jag göra av mig själv?
Om jag bara kunde få ro en enda natt så vet jag att klarar av det här också, värre saker har man ju tagit sig igenom...
- Do not fear death, only the life unlived.
