Ibland undrar jag

Jag tappar andan och illamåendet kommer över mig när jag inser vad som kommer att hända, hur denna vackra och skrämmande film kommer sluta. Tårarna rinner sakta ner för mina kinder när skriket skär genom den välplacerade tystnaden och jag skäms. Skäms för oss människor och våra monstruösa handlingar.

Jag visste det redan när jag stod och fingrade på filmen i videobutiken att det var ett ödesdigert beslut att hyra den, men jag var tvungen att göra det ändå. Och visst var det viktigt att jag såg denna brutalt ärliga skildring av en liten bit ur vår mörka historia. Utan vare sig blod eller smäktande musikstycken är den dock samtidigt så subtil och oskyldigt berättad, ur en nyfiken åttaårings himmelsblå ögon.

Fruktan i violinens vaga skiftningar går som en röd tråd genom filmen och jag vill bara kasta mig genom tv-rutan och ta dem med mig. Rädda dem från stängslet, från den rena ondskan och det oundvikliga slutet som närmar sig.

Såhär hejdlöst olycklig har jag bara blivit två gånger tidigare när det kommer till film, Grave of the fireflies och Zozo. Nu har jag ännu en minnesbild att hänga på väggen. Pojken i randig pyjamas måste ses även om det gör ont.