Eld.
Jag hade glömt hur vackert eld kan vara. Hur fascinerande men samtidigt skrämmande det är när den skoningslösa värmevågen slår emot en. Trots att det bränner i ansiktet kan man inte förmå sig att slita blicken från de dansande lågorna. Man blir förhäxad och samtidigt obehagligt påmind om hur förgängligt allting är. Tio minuter räcker för att hela ens liv ska slukas av en rytande eldsvåda.
Men det ligger också något lockande över den färgstarka hettan, något nästintill sensuellt. Så nära är faran att man kan röra vid den, men konsekvenserna är ödesdigra.
På ett djupare plan blir jag sentimental och vördnadsfull inför jorden som brasan täcker med ett svart lager. För jag vet att skyddad av den tåliga skorpan vilar spår av liv som tids nog kommer att klättra upp genom soten. Jag vet att marken kommer att återhämta sig.
Men så skulle jag heller aldrig, med jord som element, kalla mig själv för en eldig kvinna. Jag tycker för mycket om att fläta in blommor i håret, namnge hackspettar och leta efter blåbärsris. Det är stabilt att stå med fötterna på jorden. Det är bekvämt.
- Har din mamma aldrig lärt dig att inte Leka inte med elden?
