Farväl är ej för alltid.
Jag har precis tittat på Narnia, Prince Caspian. Jag får alltid lite ångest när den filmen tar slut. Inte för att det är något filmiskt mästerverk, visst är det en bra film men den kan ju inte mäta sig med höjdarna direkt. Jag tror snarare att det har att göra med att filmen är slutet på någonting. De två äldre syskonen kommer aldrig att återvända till det parallella universum de levt i mer än en livstid. En något svår sanning att hantera.
Det är samma sak med att läsa ut en fängslande bok eller se det sista avsnittet av en serie som har följt en under ett par år. Känslan av att det är över, att man har förlorat en kär vän om än kanske inte på riktigt är svår att handskas med. Nu är ju det här peanuts i jämförelse med att förlora någon på riktigt men det kan ändå orsaka lite tyngd i vardagen.
Jag försöker ofta tänka på det här med att allting tar slut. Inte för att jag är självmordsbenägen eller önskar någon eller något döden, utan för att lära mig att hantera det. För allt har en början och allt har ett slut. Det är ett extremt obehagligt ämne och många får panik ens vid minsta lilla tanke på det.
Jag kan också få lite panik över det ibland, men mer för att jag känner att jag inte lever fullt ut och för att jag ibland inte visar mina nära tillräckligt mycket hur betydelsefulla de är för mig. För att jag inte vågar mer än jag gör. Dessutom så är jag mycket mer rädd för att förlora någon än att offra mig själv.
Jag är inte religiös och tror inte heller på övernaturliga fenomen men ibland kan jag leka med tanken att det kanske inte tar slut vid det sista andetaget. Att livet här kanske bara är larvstadiet och att vi sedan vilar i en kokong i väntan på att bryta oss fria som vackra fjärilar. Kanske får vi en ny chans vid nästa astronomiska explosion. Inte för att det är en ursäkt för att bara sitta på sitt arsle men vem vet?
