Panik.
Varför har vissa människor världens flyt och vissa, som till exempel jag, alltid måste kämpa sig fram? Livet är verkligen orättvist på alla håll och kanter. Jag antar att jag tänker på fel sätt, eller i alla fall gör på fel sätt i praktiken. Jag pratar om jobbsökande. Jag har sökt otaligt många jobb genom åren och ändå inte fått ett enda. Eller jo, jag fick ju jobb på det gyllene M:et men det drömmer jag fortfarande mardrömmar om ibland.
Fast har man jobbat på den värsta restaurangen i Sverige så borde ju allt annat vara peanuts. Visst är det så, jag kunde finna mig själv ståendes i kassan och längta tillbaka till trapporna jag skurade i somras. Trots den grabbiga stämningen och de något sjukt enformiga uppgifterna på klostergården så kände jag mig ändå mer hemma och glad där än jag någonsin gjorde på det fult förgyllda M:et.
Nu börjar ångesten över vad jag ska göra i vår krypa in på skinnet på mig. Jag får inga jobb och alla företag springer runt som yra höns och sparkar folk både hit och dit. På sätt och vis så känns hela krisen väldigt uppförstorat. Media fokuserar så sanslöst mycket på allt som är dåligt i samhället att vi instinktivt får panik och glömmer allt som är så bra med Sverige. Vi kramar om våra sedlar hårt och våra jobb ännu hårdare. Nu ska jag ta mig samman och anta mig den här problematiken systematiskt. Jag hör av mig när stridsstrategin är färdig.
