*Ryser*
Jag har precis kommit hem från Tintins julavslutning. Det var mesigt, låntråkigt och på många sätt helt katastrofalt med bara en enda ljuspunkt...
Det började bra med förskolebarnens ljuståg. De gick lite för fort och lite för tätt men gullighetstermometern sköt ändå i höjden när de tultade runt med vickade ljus. Sen gick det bara käpprätt utför. Musiklärarna hafsade sig fram på orgel och gitarr medan ungarna tappert försökte hålla ton. Efter det kom ett solo så falskt av en niondeklassare att jag fick hålla mig fast i bänken för att inte kasta mig ner från läktaren och klippa av microfonsladden.
Men prästens tal på fyrtiofem minuter tog ändå priset. Han höll ett långt föredrag om "Aushevits" och avslutade med att det är viktigt att varken tappa hoppet eller suget. På det började ett alldeles för långt orgelsolo som innehöll tre accord och noll improvisationfaktor.
Trött och less sjönk jag djupare ner i kyrkobänken när en flicka med nervösa ryckningar i armen leddes upp på scen av specialläraren. Fint, ett musikaliskt solo av en autistisk flicka... Så fort hon tog ton flög jag dock upp i rak ställning. Hon kunde faktiskt sjunga, på riktigt. Äntligen kröp både julkänslorna och värmen innanför kläderna på mig. Med klar stämma lyfte hon taket på kyrkan och de rungande aplåderna var inte långt borta.
Efter det kom den obligatoriska julberättelsen om Jesubarnet på bred skånska som fick mig att dra på munnen och sen fick jag äntligen resa mig och sjunga Bered en väg för herran.
Påvägen hem kom jag att tänka på min grundskola och hur bra det var på många sätt. Hade det inte varit för de fantastiska musiklärarna där hade jag aldrig fått upp intresset för musik. De såg mig. Man kan säga rätt mycket om ME men när det kommer till avslutningar och musikalitet är det nog bara AF som slår dem på fingrarna.
Det började bra med förskolebarnens ljuståg. De gick lite för fort och lite för tätt men gullighetstermometern sköt ändå i höjden när de tultade runt med vickade ljus. Sen gick det bara käpprätt utför. Musiklärarna hafsade sig fram på orgel och gitarr medan ungarna tappert försökte hålla ton. Efter det kom ett solo så falskt av en niondeklassare att jag fick hålla mig fast i bänken för att inte kasta mig ner från läktaren och klippa av microfonsladden.
Men prästens tal på fyrtiofem minuter tog ändå priset. Han höll ett långt föredrag om "Aushevits" och avslutade med att det är viktigt att varken tappa hoppet eller suget. På det började ett alldeles för långt orgelsolo som innehöll tre accord och noll improvisationfaktor.
Trött och less sjönk jag djupare ner i kyrkobänken när en flicka med nervösa ryckningar i armen leddes upp på scen av specialläraren. Fint, ett musikaliskt solo av en autistisk flicka... Så fort hon tog ton flög jag dock upp i rak ställning. Hon kunde faktiskt sjunga, på riktigt. Äntligen kröp både julkänslorna och värmen innanför kläderna på mig. Med klar stämma lyfte hon taket på kyrkan och de rungande aplåderna var inte långt borta.
Efter det kom den obligatoriska julberättelsen om Jesubarnet på bred skånska som fick mig att dra på munnen och sen fick jag äntligen resa mig och sjunga Bered en väg för herran.
Påvägen hem kom jag att tänka på min grundskola och hur bra det var på många sätt. Hade det inte varit för de fantastiska musiklärarna där hade jag aldrig fått upp intresset för musik. De såg mig. Man kan säga rätt mycket om ME men när det kommer till avslutningar och musikalitet är det nog bara AF som slår dem på fingrarna.
Kommentarer
Trackback
