Ibland undrar jag

Efter en förvirrad halvtimme på Stockholm Central där tågpersonalen envisades med att neurotiskt byta spår för inkommande tåg var tionde minut var det rätt skönt att äntligen komma på tåget som, tro det eller ej, rullade in på orginalspåret.

Jag var så trött att jag inte ens orkade bry mig om att jag satt baklänges utan drog bara demonstrativt ner luvan över ögonen och lyssnade på James Morrison och Albalone Dots resten av färden. När jag några timmar sendare släpat min onödigt stora väska av tåget med gitarren svängandes på ryggen kom den där krampaktiga känslan i bröstet när Lund uppenbarade sig för mig. Det är knäppt att jag fortfarande känner så starkt för den lilla stad jag spenderade mina första år i men jag kan inte hjälpa det. Känslan förstärktes ytterligare när jag fick syn på en välbekant figur i skinjacka påväg mot mig.

Väl hemma i det illa radhuset möttes jag doftande nejlikor och hemtrevlig julbelysning. Kalla mig blödig men jag fick kämpa med tårarna en stund innan lugnet lagt sig och jag lyft ner vardagens tyngd från mina axlar och stuvat in den i garderoben.

Att det bara är en flyktig trygghet spelar inte så stor roll, jag har ju trots allt ett gäng med axlar att luta mig mot i Stockholm. Det är bara det att jag alltid blir lika överumplad över hur... jag kan inte ens sätta ord på det. Det låter så dumt att säga att jag känner mig välkomnad, för det är så mycket mer än det.

Vissa saker ska man nog inte ens försöka sig på att beskriva. Det är ungefär som att riva bort sårskorpan från ett myggbett. Jubelidiotiskt när man tänker efter.

Kramar.