Julanda på fullaste allvar.
Det finns så många konstiga saker som tyder på att man har blivit äldre. Jag har ju alltid varit lillgammal men jag har nog aldrig känt mig så vuxen som jag gör just Visst är jag fortfarande rotlös i själen men jag har liksom landat i min egen kropp. Det låter lite underligt men det är en svårbeskriven känsla.
Julen fortlöpte som den alltid gör. Mina kusiner bråkade ouphörligen, Tintin fick 23 julklappar och slog därmed förra årets rekord och jag åt så mycket att jag fick magkatarr.
På Juldagen smet jag ifrån lutfisk och farmors vakande öga och möttes istället av välkommnande solstrålar. Längst ut på bryggan nere vid saltöstrand satte jag mig och dinglade med benen. Därute gjorde jag något som skulle kunna förklaras som ett sinnessjukt beteende, jag började prata med Solen. Inte som man pratar med en människa eller ett djur utan jag pratade väl mest med mig själv men det låter ju ännu värre. Aja, lite sjuk i huvudet får man väl lov att vara och jag har mycket svårare att reda ut mina tankar om jag måst hålla dem instängda i hvudet. Tankar känns lite som sandkorn, de faller så lätt mellan fingrarna om man inte håller ett specifikt sandkorn mellan tummen och pekfingret.
Men i alla fall, där satt jag med det spegelblanka vattnet under mig och solen i ögonen och pratade med Solen. Och lyckades komma fram till helt självklara saker som jag egentligen vet om men som jag sudd at ut på vägen. Där på bryggan landade jag i mig själv. Kroppen kändes lite tyngre på vägen hem men det var en trevlig tyngd.
Nu är den milda och något mognare amazonkrigaren tillbaka. Det kommer liksom att lösa sig.
Julen fortlöpte som den alltid gör. Mina kusiner bråkade ouphörligen, Tintin fick 23 julklappar och slog därmed förra årets rekord och jag åt så mycket att jag fick magkatarr.
På Juldagen smet jag ifrån lutfisk och farmors vakande öga och möttes istället av välkommnande solstrålar. Längst ut på bryggan nere vid saltöstrand satte jag mig och dinglade med benen. Därute gjorde jag något som skulle kunna förklaras som ett sinnessjukt beteende, jag började prata med Solen. Inte som man pratar med en människa eller ett djur utan jag pratade väl mest med mig själv men det låter ju ännu värre. Aja, lite sjuk i huvudet får man väl lov att vara och jag har mycket svårare att reda ut mina tankar om jag måst hålla dem instängda i hvudet. Tankar känns lite som sandkorn, de faller så lätt mellan fingrarna om man inte håller ett specifikt sandkorn mellan tummen och pekfingret.
Men i alla fall, där satt jag med det spegelblanka vattnet under mig och solen i ögonen och pratade med Solen. Och lyckades komma fram till helt självklara saker som jag egentligen vet om men som jag sudd at ut på vägen. Där på bryggan landade jag i mig själv. Kroppen kändes lite tyngre på vägen hem men det var en trevlig tyngd.
Nu är den milda och något mognare amazonkrigaren tillbaka. Det kommer liksom att lösa sig.
Kommentarer
Trackback
