wow.
Jag har ont i muskler jag inte ens visste att jag hade, jag känner mig stark om än något urlakad och jag har inte ätit någonting på ett dygn. Det här är kanske ett sådant där ögonblick när man borde ta sig samman och börja om på nytt. När man har nått botten borde man ju ta vara på det. Jag kanske borde se det här som en fantastiskt utrensande upplevelse, det var inget fantastiskt med gårdagen men utrensande var den ju i alla fall.
En kort stund var jag säker på att jag skulle dö. Jag hade skakande lyckats stappla in i den lilla duschkabinen. Iskall och utömd på kraft försökte jag absorbera så mycket värme som möjligt från de livgivande strålarna när plötsligt benen vek sig under mig och jag rasade ihop på golvet. Eftersom att jag inte fick grepp om någonting kunde jag inte förmå mig själv att resa mig utan lade mig istället ner. Och det var när jag låg där, kraftlös med omänskliga magsmärtor, förtvivlad och med det varma vattnet strilande över mig som jag var helt säker på att min sista stund var kommen. Ni som har sett in to the wild förstår nog hur jag menar. Nu var jag nog inte så nära döden men just känslan av att inte kunna ta sig upp har jag aldrig varit med om tidigare. Det var skrämmande.
Det krävdes tårar och ett ett argt tjut för att jag skulle lyckas häva mig upp en halvtimme senare. Jag vann i slutändan.
