Han är nog lite kär i dig
Idag när jag något bakis efter veckans obligatoriska krogbesök slog upp tidningen fastnade jag för en artikel där polisen dyrt och heligt lovade att efter den senaste skolmassakern göra en grundlig undersökning över hur många vapen som hamnar i orätta händer. Jag medger att jag kanske inte förstod hela innehållet i artikeln med tanke på att mina ögon och min hjärna inte riktigt sammarbetar lika bra under en smärre bakfylla.
Men budskapet gick klart och tydligt fram. Istället för att äntligen gå till botten med detta fenomen som spridit sig över världen i rasande takt så har vi ännu en gång lyckats skära av toppen på isberget och polerat lite på ytan.
Ligger inte problemet egentligen i att det faktiskt finns unga män och pojkar därute som på fullaste allvar kan tänka sig att gå och skjuta ner sina lärare och klasskamrater? Ligger inte frågan i varför det enbart är män som har utfört dessa handlingar?
Jag kan inte förstå hur vi som vuxna människor, oberoende av kön, kan tillåta oss själva att ens tänka tanken att det här inte är något värt att gå till botten med.
Att vi aldrig kan komma ur uppfattningen att det är okej att Hans slår Peter i magen på fritids eller att Erik drar Malin i håret i matkön gör mig så sorgsen. Till och med på tvåtusentalet bortförklarar vi pojkars tendens till våld med repliker som "Han är nog lite kär i dig" eller "Pojkar kommer alltid vara pojkar"
Om vi gång på gång accepterar att pojkar utför våldsamma handlingar lär de sig att det är okej och man kan säg vad man vill om barndommen men den formar oss. Jag säger inte det här som en förbittrad femenist utan som en rädd ung kvinna. Det är sjukligt att vi inte jämställer ett slag i magen på fritids med ett slag i magen på en arbetsplats. Att ett stryptag i andra klass inte ger mer än möjligtvis en varning är pathetiskt. Om någon skulle utföra dessa handlingar i vuxen ålder skulle det kunna sluta i fängelsevistelse.
Är det bara jag blir mörkrädd?
