Äntligen frid
Det har gått lång tid sedan jag skrev sist men jag tror att jag behövde få smälta alla intryck som farit förbi medan blommorna slog ut nedanför fönstret. Förutom att min mun plötsligt går i ett och att jag får vandra runt på systemet har inte så mycket förändrats, eller jo allting har förändrats och jag kan inte gå tillbaka till det som en gång var, för hon finns inte längre.
Nu sitter jag i pappas hänggunga och spretar med bleka tår i gräset. Det ligger något förtrollande över deras lilla vildvuxna trädgård. Luften är tung av magnolia blandat med Jasmine och klätterväxterna lämnar inte mycket utrymme till det gula teglet. Här trängs nässlor och tulpaner bland hallonsnåren och bigarråträdet är översållat med små vita blommor. Det är så vackert och rogivande att jag nästan glömt känslan av snöflingor i håret. Har jag inte alltid kunnat sitta och dingla med bara fötter i linne och utsläppt hår?
På måndag börjar jag ett långt vikariat som assistent åt en liten pojke men det känns så långt borta. Jag finns bara här och ingen har rätten att kräva något av mig just i detta nu. Det är bara jag och koltrasten som sjunger någonstans i björken ovan mig.
Är det detta som är riktig lycka, denna odelade känsla av frid? Jag borde inte tänka så mycket, men man kan ju undra.
- Kom hjärtans fröjd.
