Ett slag för självkänslan.
Idag vaknade jag upp med större perspektiv. Varför lägger jag ner så mycket tid på att trycka ner mig själv i golvet? Det är så knäppt och meningslöst. Visst känns det bra på något skruvat sätt när det trycker över bröstet och sorgen över att jag är världens mest patetiska person skär genom kroppen, men jag måste sluta leva den livslögnen. Jag måste börja fokusera på allt jag har istället för att gräva ner mig i det som gått förlorat.
På många sätt är det lättare att gå igenom livet som pessimist, man blir aldrig besviken... eller är det verkligen så? Självsäkra optimister lever längre, har sundare förhållningsätt till livet och är ju i regel snyggare. Hur kul är det egentligen att umgås med någon som hela tiden går runt och mer eller mindre tycker synd om sig själv? Fan, måste jag behöva köra huvudet i väggen för att bli klokare på varför jag gör mig illa?
Ibland tycker jag att vi borde uppfinna en batteriuppladdare för självkänslan, för de där tillfällena när man vaknar upp och bara känner för att "kasta sig ut genom fönstret". Självkänsla på flaska för alla oss underbara människor som inte vågar tro på oss själva för att vi har blivit inpräntade sen barnsben att man inte får sticka ut och att det är viktigt att leta fel på allt och alla, helst på sig själv.
Jag skulle behöva umgås lite med Dileva, eller kanske mig själv på middag hos Mark Levengood. Omge mig med människor som har kommit ett par steg längre.
Nu ska jag ge mig ut på jakt efter blommor till Mamma. Jag ska släppa in solstrålarna och sträcka lite extra på mina kronblad idag.
- Du och jag är miraklet!
