Earth to Bullen, come in Bullen!
Man kan knappt tro att det är sant men här sitter jag, långt ifrån civilationens ljus och buller, på en skrämmande vacker halvudde omgiven av fruset hav och sovande skogar, och kommunicerar med världen precis lika bra som om jag suttit vid mitt lilla köksbord på den blomstrande Danviksklippan.
Ångesten som kom över mig när jag klev ur bilen och omslöts av ett mulet vinterlandskap är som bortblåst och jag har som så många gånger tidigare omslutits av kärleken till Nordingrå. Kärleken till stigarna vars slutdestination aldrig tycks vara den samma, till platsen jag dragit mina första kallsupar, kommit hemdragandes med allt från larver till fågelungar, jämfört blåmärken med barnen i området, kört in i otaliga snödrivor med skidorna, spanat efter snyggingar i Barsta, helt enkelt platsen som sett mig växa upp.
Våren finns ju faktiskt kvar när jag kommer hem och har jag räknat rätt så har inte körsbärsblommorna i Kungsträdgården hunnit slå ut ännu.
För att sjunka in helt i stillheten den här veckan har jag bullat upp med böcker och varm choklad framför brasan. Så det går ingen nöd på mig egentligen, men jag saknar mina hörlurar nått så fruktansvärt. Gråtandes ligger de kvar på skrivbordet hemma. Fast mormor verkar inte klaga över att behöva lyssna på P3 dagarna i ända, i och för sig blir det mest P2 som en kompromiss för P1 har jag inte så mycket för mellan nyhetssändingarna.
Just nu trivs jag mest uppe i havsrummet. Dels för att köket ser något otrivsamt ut såhär innan ommålningen och dels för att jag där kan "vältra mig i den stora sängen vilket jag är van vid" som hon uttryckte det, hon som spacklar på undervåningen just nu. När folk säger så blir jag alltid lika konfunderad över tanken på hur jag ska kunna lära mig att dela mitt liv med någon. Förhoppningsvis är man väl så kär att man struntar i hårsstrån i handfatet.
Nej nu börjar nyheterna. Ni får ha det så skönt i vårsolen!
Ångesten som kom över mig när jag klev ur bilen och omslöts av ett mulet vinterlandskap är som bortblåst och jag har som så många gånger tidigare omslutits av kärleken till Nordingrå. Kärleken till stigarna vars slutdestination aldrig tycks vara den samma, till platsen jag dragit mina första kallsupar, kommit hemdragandes med allt från larver till fågelungar, jämfört blåmärken med barnen i området, kört in i otaliga snödrivor med skidorna, spanat efter snyggingar i Barsta, helt enkelt platsen som sett mig växa upp.
Våren finns ju faktiskt kvar när jag kommer hem och har jag räknat rätt så har inte körsbärsblommorna i Kungsträdgården hunnit slå ut ännu.
För att sjunka in helt i stillheten den här veckan har jag bullat upp med böcker och varm choklad framför brasan. Så det går ingen nöd på mig egentligen, men jag saknar mina hörlurar nått så fruktansvärt. Gråtandes ligger de kvar på skrivbordet hemma. Fast mormor verkar inte klaga över att behöva lyssna på P3 dagarna i ända, i och för sig blir det mest P2 som en kompromiss för P1 har jag inte så mycket för mellan nyhetssändingarna.
Just nu trivs jag mest uppe i havsrummet. Dels för att köket ser något otrivsamt ut såhär innan ommålningen och dels för att jag där kan "vältra mig i den stora sängen vilket jag är van vid" som hon uttryckte det, hon som spacklar på undervåningen just nu. När folk säger så blir jag alltid lika konfunderad över tanken på hur jag ska kunna lära mig att dela mitt liv med någon. Förhoppningsvis är man väl så kär att man struntar i hårsstrån i handfatet.
Nej nu börjar nyheterna. Ni får ha det så skönt i vårsolen!
Kommentarer
Trackback
