Stå pall.
När jag är upprörd städar jag. Förklaringen är kanske inte så enkel som den kan verka. Visst är en del av det frenetiska gnuggandet kring kokplattorna i köket en tillflyktsort för tanken. Ett sätt att fly från oron över att inte finnas till. När hemmet börjar förvandlas kommer känslan av lugn. Någonting måste ju fungera för att jag ska kunna göra det, om jag presterar så måste jag ju duga, eller hur?
Jag läste för ett tag sen om en psykiskt sjuk tjej, helt identitetslös som skar sig i armarna för att det var hennes enda sätt att förstå att hon existerade. Jag kan också känna mig identitetsbefriad ibland, när jag blir bortvald till exempel. Det är därför jag sitter med fingrarna intrasslade i en halsbandshög på skrivbordet som jag inte haft skäl att ta tag i förens nu. För det är nu jag har blivit trampad på och det är nu ilskan rinner som ett gift i fingerspetsarna.
Det ligger ett oläst sms i min mobil och här sitter jag och bloggar igen. Helst skulle jag vilja gå öppna balkongdörren och skrika en harang socialt oacceptabla ord men det kommer jag inte göra, inte heller kommer jag att stå pall.
Hur dum får man bli egentligen?
