Hem ljuva hem.
Tänk att det kan vara så rogivande att få klampa runt i skog och mark iförd sjumilastövlar och en utsliten tjocktröja med det otvättade håret i en lös knut. Tänk att man kan bli upprymd av att betrakta lodjursspår och en högtflygande havsörn. Och tänk att smärtans hänsynslösa knivar kan sticka hål på en när man upptäcker att barndomsstigen blivit skövlad och förstörd, älskade grötlunken..
Det ligger en konstant dimma över ringkallen och isen knakar som om den tröttnat på att ligga still och försöker bryta sig loss från strändernas gripande händer. Castor märker ingenting dock, sovandes som han ligger i fårskinnsfotöljen framför den sprakande brasan. Det är så uråldrigt och idylliskt att man vill titta under mattorna för att försäkra sig om att det inte ligger några monster och lurar där.
Men det är ju det som är det underbara med landet, allting är så renodlat och okonstlat. Här grubblar man inte så mycket över sig själv och stadsoron verkar lika tråkigt och långt borta som ett dåligt skämt. Det är ingen som tittar efter en två gånger här och jag kan glatt köra i mitten i vägen i nittio på en femtioväg utan att någon ens rycker på axlarna. Snarare får man beröm för att man inte kör som en sån där " fjollig stadsbo".
Jag tror att vi åker hem på fredag, jag vet inte om jag vill skratta eller gråta. Visst längtar jag hem, men lite önskar jag att det vore det här som vore hem.
