Besvikelse på hög nivå.

När jag promenerade till tvärbanan imorse var jag helt säker på att våren var på väg. Solen, som precis klättrat upp ovanför Henriksdalsberget, sken över Sickla och gråsparvarna kvittrade förnöjt i buskarna. Det var en sådan där magiskt stilla morgon som man bara får uppleva när man arbetar på helgen. Jag kände värmen stråla i ansiktet på mig och lyckan smög sig in i bröstet på mig.

Två timmar senare snöade det utanför fönstret. Vad fan?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback