Ibland undrar jag

Jag har för första gången i mitt liv suttit rödögd på tvärbanan och skäms inte alls lika mycket som jag vet att jag borde. Nu menar jag inte att jag satt och hulkade utan det var mer en stilla gråt, döljd så gott det gick. Jag vet att det låter teatraliskt och överdrivet och jag kan inte ens skylla på alkohol.  Mitt enda försvar är att jag helt enkelt inte klarade av att hålla det inne. Sen var det ju också typiskt mig att sitta fast mellan två stationer när mitt hjärta helt plötsligt bestämde sig för att trilla i tusen bitar.

Ibland önskar jag att jag hade någon att luta mig mot. Någon som vore stark nog att hålla mig stående när mina knän viker sig. För nu sitter jag här och inser att jag inte har någonstans att ta vägen. Det finns ingen jag kan ringa och störa som inte skulle skruva lite på sig. Ingen som skulle kasta sig i första bästa taxi bara för att hålla om mig.

Den övergivenheten har jag valt själv eftersom att jag inte vet bättre. Jag älskar så oförsiktigt och dumdristigt.. Kräver alldeles för lite i gengäld. Det känns i natt. I natt är det väldigt påtagligt hur trasig jag är, hur mycket jag behöver någon att få vila hos när minnena blir för påträngande.

Skulle jag inte kunna få vara hård som titan ibland? Det är så jobbigt att vara en sån som lever fullt ut hela tiden. Jag vill inte behöva känna mig så sanslöst olycklig och liten och ensam...