Ibland undrar jag

Jag återkommer ständigt till min förmåga att ta två steg fram och ett steg tillbaka. Det är dock ett bekymmer som upptar större delen av mitt liv så jag hoppas att ni har överseende med mitt ständiga gnällande. Ett av problemen med min varböld är att jag hela tiden ligger lite för långt fram i tiden. Jag kan inte njuta av att jag har pengar nu utan tänker snarare på att jag inte kommer vara strandsatt nästnästa månad. Fast var det inte någon som sa att man ska planera som om man skulle leva för alltid?

Här kommer funderingarna in. Vad händer om jag skulle dö om en vecka? Då känns ju ångesten så fasansfullt meningslös. Fast jag har ju ett rikt liv även om jag inte är så duktig på att ta vara på det i nuet.

Idag var en något bättre dag än igår. Eftersom att min inkompetens visade sig så tydligt igår så placerades jag helt enkelt i barnhagen, även kallad biljettkassan, idag.  Jobbet gick helt enkelt ut på att jag skulle ta hand om alla bråkstakar som glömt sina biljetter hemma. Det gick relativt smärtfritt och jag kände mig trygg bredvid informationshörnan. Visst fick jag skäll men idag kände jag mer för att slå dem på truten än att krypa ihop på golvet. Jag skulle kalla det ett steg i rätt riktning.

Kvällen avslutades med fika. Marion, Josefin och födelsedagsbarnet Kristin var med. Nu såhär i efterhand känner jag att jag kanske borde ha bjudit henne på fikan.. ibland är man så hjärndöd. Förlåt Kristin, men du vet väl att jag tycker så sanslöst mycket om dig?

Jag får ta och avsluta det här inlägget med en helt annan reflektion. Har ni märkt hur himlen lyser ikväll? Det är som att någon har tänt en enorm glödlampa under molnen. Jag vet inte om jag borde vara lycklig eller gråta en skvätt, men det är ju mitt eviga dilemma å andra sidan.

Natti natti.