Katastrofdag.
Ibland blir jag så arg på mig själv. Min chef ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig att jobba i kassan istället för i informationen och eftersom att jag lider av diagnos duktig så sa jag självklart ja. Så jävla korkat gjort.. Varför kan jag inte bara tänka över vad jag själv vill någon gång? Hur svårt kan det vara att hålla klaffen en sekund och verkligen tänka igenom om jag vill någonting? Det hade varit så enkelt att slingra sig ur det och få krypa ner i den bekväma tryggheten bakom informationsskylten med mina roliga arbetskamrater.
Istället har jag under ångestfyllda förhållanden mest längtat efter att få gå och dänga huvudet i väggen. Nu kryper paniken längs ryggraden eftersom att jag måste gå tillbaka imorgon. Jag har inte känt mig såhär sårbar efter en arbetsdag sedan.. ja ni kan nog lista ut svaret själva. Kunderna har ideligen påpekat alla mina brister under dagens gång. Jag är inte tillräckligt snabb, inte tillräckligt trevlig och definitivt inte tillräckligt intelligent nog för jobbet, tydligen inte särskilt snygg heller enligt en irriterad kille.
Som om inte det vore nog stod det en skadeglad värd vid min sida. Flinande kom med dryga kommentarer när det passade och som om han vore min överordnande tittade han medlidsamt på kunderna som om han ville säga "Vi vill ju sparka henne, men vi har liksom inte hjärta att göra det". Inte tar det slut där heller gott folk. Nej till råga på allt så saknades det över 700kr i kassan när jag skulle stämpla ut. Ni kan tänka er hur sugen jag var på att gå och dränka mig i toaletten just då.
Jag är rätt sugen på att gå och dränka mig i toaletten nu också men det värsta illamåendet har i alla fall lagt sig. Nu lyssnar jag på U2, sometimes you can't make it on your own. Den hjälper mot Knyttet effekten. Knyttet är en karaktär som jag verkligen kan relatera till. Det har nog att göra med att jag också kan känna mig sådär pytteliten och ensammast i världen. Vem ska trösta Knyttet?
