När stormen har bedarrat.
Det finns en väldigt viktig faktor i livet som min hjärna konstant lyckas förtränga, och det är att solen alltid kommer fram efter ett oväder. Det kan dröja veckor eller minuter, men den tittar alltid fram till slut.
Idag ska jag kidnappa mammas bil och ge mig ut på vägarna. Helst skulle jag vilja köra tills bensinen tar slut, vilket skulle ta mig till.. typ Gävle? Men jag har lovat att vara vid Zinken ikväll så mina flyktplaner får nog vänta lite.
bland undrar jag över om jag lider av något, alltså något på riktigt. Det kanske är så att det är något fel med mitt känslocentrum i hjärnan. Fast när jag tänker på det viset slutar det alltid upp med slutsatsen att mitt enda problem är att jag inte är tillräckligt svensk. Jag har temperament som en italienare, känsloliv som en hundvalp, visioner som en amerikan och pushar mig lika hårt som japanerna.
Det är också en av mina svagheter. Jag ser inte förbi min egen näsa när det kommer till mina prestationer. Det är ju i och för sig jävligt svenskt. Man får inte sticka ut och ens ego ska helst ligga som en våt fläck på golvet. Det lyckas jag rätt bra med ibland, att mörbulta mitt ego menar jag.
Nu får det vara slut med självreflektioner för den här gången. Jag har faktiskt en bil som står och väntar på mig i Enskede. Förlåt igen för det ni tvingades läsa igår, men ni vet ju hur jag är. Det är förövrigt en av världens sämsta bortförklaringar men jag orkar inte vara mer kreativ just nu, jag stapplar fortfarande runt på kryckor.
