Didde.
Trafiken rusar förbi nedanför mitt fönster och jag är lycklig över att jag ska få sova ut till klockan sju imorgon. Jag känner mig lite tom i huvudet för tillfället. Det har nog att göra med vädret, dimman har väl flutit in i mina öron eller något i den stilen. Romeo dök inte upp nedanför min franska balkong igår kväll heller, surprise. Jag börjar på allvar överväga det där med sköldpaddan, eller kanske ett marsvinspar.
Jag hade ett marsvin när jag var liten, det är definitivt därför jag så starkt förespråkar de små lurviga djuren som piper så fort man öppnar kylskåpet. Didde hette han och vi älskade varann... tills min mamma fick för sig att han skulle få springa fritt uppe i Nordingrå. Första natten kom han in men nästa blev mitt lilla tvååriga marsvin blev ormbiten och jag hittade honom död under en rododendronbuske. Ett väldigt hårt slag för mitt femåriga psyke.
Vad deppigt det blev helt utan mening. Det jag ville säga var i alla fall att jag älskade Didde högt och nog aldrig riktigt har kunnat ersätta honom. Didde var ett sådant där underligt husdjur som var rumsrent, sov på min mage, glatt kom springande när jag kom hem från dagis och utan vidare motsägelse läts bäras omkring på i famnen.
Det finns sådana där saker som man aldrig kan ersätta. Som den blå klänningen med stjärnor på mamma köpte till mig i Grekland när jag var nio. eller resan till Cypern i årskurs fem med Mormor då jag på fullaste allvar en hel natt hjälpte nykläckta sköldpaddsungar till havet.
Jag ska ta och packa ihop nostalgitältet, vi hörs!
