Vi fyller fem och en halv vecka.
Jag satt och bläddrade igenom min almanacka i brist på annat att göra under förmiddagsrasten idag och stannade upp vid den elfte januari. "Flyttar in" stod det skrivet i blyerts. Det tycker jag speglar den obligatoriska "Hjälp jag är med lägenhet" ångesten ganska bra. Det var inga rosor eller färgglada ballonger när jag flyttade in, nej du, så fort sista möbeln kånkats in och dörren gått igen bakom familjen började tårarna rulla. Och sen höll det på så i några dagar.
Likt en bedragen och nyskild kvinna begravde jag mig i arbete för att slippa tänka på hur overkligt det kändes att kliva in i en lägenhet där man varken blev välkomnad hem eller väcktes av att en liten varm filur kröp ner i ens säng var eviga lördagsmorgon. Sedan kom funderingarna på att "göra abort". Kanske var det här en dum idé när allt kom omkring och jag var nog inte redo för det här stora steget. Men de idéerna slogs snabbt i spillror då min mamma redan hyrt ut mitt gamla rum.
Så jag tvingade mig in i de nya rutinerna, betalade min hyra och lärde mig att städa badrummet. Det var jobbigt till en början men nu känns det lika naturigt att skrubba kakelplattorna som att andas. Och ofta kommer jag på mig själv med att sitta i vid mitt köksfönster och tänka att jag inte kunde ha det bättre.
Jag äter en försenad alla hjärtansdags pralin och stryker ömt fingrarna över dörrkarmen in till stora rummet. Jag är så glad att vi fick varandra!
hihi va kul att det fungerar så bra nu :)
