Mi källare es su källare.
Mitt rum är så gott som nerpackat i pappkartonger och det har både fällts glädjetårar samt snorats en del när jag sakta men säkert strukturerat upp mitt liv i kartonger märkta antingen sparas eller flyttas. Att det skulle vara så omvälvande att flytta hemifrån hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Den enda händelse i mitt liv som går att jämföra med det här var gången jag vågade mig upp att åka Balder.
Länge stod jag och köade, skrämd från vettet ena sekunden för att i nästa tänka att jag minsann skulle klara det fint. Jag hann få för mig att springa tillbaka till säkerheten men tvingade mig samtidigt att stå kvar och plötsligt satt jag fastspänd, panikslagen och på gränsen till vansinne. Jag försökte desperat tänka att jag snart skulle vara på andra sidan, men det var en föga tröst.
Efter en hissnande färd där jag i vissa stunder var helt övertygad om att jag skulle dö stannade plötsligt fordonet och jag släpptes fri. Med tårar rinnandes ner för kinderna stapplade jag av och slängde armarna runt första bästa pelare. Sen kom lyckoruset och det är det jag väntar på just nu.
Dessa få minuter innan mina vänner kommer trilla in här och göra sig hemmastadda bland mina flyttlådor och kassar från Ikea. De är sena som vanligt men ni vet vad de säger.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
