Himlen runt hörnet.
Det var ett vemodigt avsked men nu har hon i alla fall åkt tillbaka till Stockholm, Kristin. Storstans tumult och osäkerhet lockar inte alls men på Torsdag ska jag ändå vinka av mormor, med samma gamla rädsla av att det är sista gången jag ser henne.
Vi är som helan och halvan hon och jag. Vi har en mycket sundare relation än den jag någonsin haft till min egen mamma. Ibland när jag sitter och tittar på medan hon bakar bröd eller viker tvätt kan jag komma på mig själv med att undra hur jag ska kunna leva utan henne. Eldkvinnan, min förbild och klippa att klänga sig fast vid när det blåser som hårdast.
Visst känns det sjukt att tänka så när hon är så levande att det nästan ryker ur öronen på henne, men någon dag måste jag ju det. Hur ska jag annars kunna förbereda mig på det oundvikliga som kommer att slå ner så plötsligt som bara slutet kan.
Det går nog aldrig riktigt att föreställa sig, men bara jag gläntar på dörren svartnar det nästan för ögonen. Det är väl så när man har lätt för att älska. När det där med kärlek kommer lika naturligt som att andas.
Jag vet att jag skräms men jag lovar att jag bara bits i självförsvar.
